Aftonbladet – 14 november 1850, sida 1

höflighet. Man läste hennes bedröfvelse i hennes ögon och kunde lätt se att hon gråtit. Hon hade sin vanliga sidenklädning med en enda garnering, och på hufvudet en fin spets-hufva. Med afsigt tog hon sin faders arm för att följa med honom; men Baasen släppte henne och aflägsnade sig från henne, som ville han nödgå baronen att tillbjuda henne sin arm. Herr Victor tycktes ej märka det. Kanbända ansåg han det ej passande hvarken för Lisa eller honom sjelf att gå arm i arm genom byn. Efter något krusande om hvem som skulle gå först genom dörren, lemnade de huset. Baasen gjorde en dygd af nödvändigheten och förde sjelf sin dotter. På vägen sade han uppbragt till henne: Ser du nu, du egensinniga flicka. Hade du tegit på dig din vackra klädning och din hatt med blommorna, då skulle baronen ha gifvit dig armen, Nu vill ban det ej; du är för simpelt klädd; deraf kommer det sig. De måste gå förbi bryggeriet. Der bakom stallmuren såg flickan den arme Karl, som med korslagda armar och böjdt hufvud smärtfullt betraktade henne, utan att visa hvarken vrede eller undran. Man läste endast mattighet, modlöshet och en stilla förtviflan i hans blickar. Lisa uppgaf ett skrik af öfverraskning, slet sig lös från sin faders arm och sprang till Karl, hvars händer hon darrande fattade, under det hon förvirrad tilitalade honom med kärleksfulla tröstecrd. Baas Gansendonck närmade sig de båda älskande, såg ursinnig på bryggaren och ryckte sin dotter bort från honom. Stum och uppiylld af bittra tankar gick Lisa till herr vän Bruinkasteels jagtslott. VIL Högmod är roten till allt ondt. Sent på eftermiddagen stod Karl i en skogsdunge med ryggea stödd mot en björk. Framför honom på andra sidan om en graf låg herr van Bruinkasteels jagtslott.