Aftonbladet – 14 november 1850, sida 1

sorg låg öfver hennes drag. Hon höll en nål i den ena och ett stickdon i den andra handen; men hennes tankar voro långt borta, ty bon satt orörlig utan att arbeta. ,Hvad är detta?, ropade Baas Gansendonck förargad. Jag är klädd från hufvud till fot och du sitter der som om ingenting vore å färde.n Jag är färdig, farl svarade Lisa med vänligt lugn. Far! far! Du vill då att jag skall bli alldeles utom mig?n ;Jag är färdig, p2ppal upprepade flickan. Stig då uppl återtog Baas Gansendonck med sträng min. Hvad har du der för en klädning på dig?, : Min helgdagsklädning, pappal, Du är så god och tar genast på dig din nya klädning och hatten med blommorna! Lisa böjde bufvudet och svarade ej. Nå hur länge skall det räcka? skrek Gansendonck. Ämnar du tala eller ej? Ack, pappal, bad Lisa; ptvinga mig ej! Klädningen och hatten passa ej för vårt stånd. Jag vågar icke gå genom byn dermed. Du vill att jag skell följa dig till jegtslottet, fastän jag på knä bedt dig att lemna mig bemma. Nåiväl, jag vill göra dig till viljes. Men låt mig för Guds skull gå i mina vanliga söndagskläder I Med en bufva, och blott med en enda garnering på klädningen? gäckades Baas Gansendonck. Du skulle ta dig väl ut vid en taffel med förgylida fat och silfverskedar! Kom, kom! Spill icke så många ord. På med din nya klädning och hatten! Jag vill ha det så.n Du ken göra soi dig synes godt, pappal suckade Lisa, i det hon bedröfvad lät hufvudet nedsjunka. Du kan straffa mig, banna mig, jag tar ej på mig den nya klädningen, jag sätter icke på mig hatten ... I spiselvrån nickade Kobe med hufvudet, för att uppmuntra jungfrun. Baasen vände sig till drängen och frågade ursinnig: Nå hvad säger du om en dotter, som vågar tala så med sin far?n