Aftonbladet – 13 november 1850, sida 3

blefvo uppbrända, och andra, hvad värre är, råkade att blifva begagnade af — republikaner!!! Det hela utstofferades med en hop dels lögnaktiga, dels förlöjligande kalomnier och insinuationer, hvarom se några exempeli n:o 232. Det har äfven blifvit omnämndt att en kop vederläggningar mot Tirels uppgifter redan varit synliga i flere franska tidningar (jfr niris 253 och 257), samt hufvudsakligen att de af 1848 års republikaner, hvilka begagnade de s. .k. kongliga vagnarne, gjorde detta endast mot betalning till f. d. civillistan, hvilket väl var bättre än att vagnarne stodo obegagnade, då ide i alla fall icke fingo följa med sin herre till andra sidan om Kanalen och ingen drog försorg om deras försäljande. Vagnarne blefvo dessutom äfven reparerade på bekostnad af dessa republikanska Phaätoner, som lättsinnigt vågade taga plats i sådana exkongliga charer. I Nu tyckes det väl, som om alit detta endast vore en bagatell — och så är det verkligen, helst flera af de namngifna personerna icke ens mot betalning åkt i de högförnäma vagnarne. Men vissa reaktionära tidningar både I och utom Frankrike hafva med Journal des DÅeba:s i spetsen gjort sådan affär af denna bagatell, att br Tirels lögnverk måhända torde förtjena en litea mönstring till utrönande af dess halt. På samma sätt som alla kalomnier uti en annan mot republikanerna riktad smädeskrift, Chenus Les Conspirateurs, blifvit ända till dräggens drägg uttömda af de reaktionära organerna, hvilka af dess lögner skapat stående trosartiklar för minst ett decennium, på samma sält skulle man sannolikt icke hafva förgätit att suga musten ur Tirels arbete, om icke dess verkligen skamlösa lögnaktighet fullständigt och i tid uppdagats. Så gjorde man t. ex. en tid fasligt väsende af en uppgift aut Cremieux skulle hafva tagit sig för att disponera öfver f. d. hofvets vinkällare till dess det upplystes att den så kaliade f. d. eivillistan sält några buteier vin till Cremieux för ett pris af 4 franes per butelj, hvilket i Paris icke tyckes vara så obetydligt. Så förklarar t. ex. den franska tidningen Sidcle att den icke har rum för den mängd beriktiganden, vederläggningar och reklamationer af alla slag, som från alla håll insändas mot den paskillartade broschyren. Vi hafve redan omnämnt de inkomna beriktigandena af Pinard, Portalis och Goudchaux, hvilken sistnämnde, finansminister under provisoriska regeringen, i likhet med flera kamraier icke allenast aldrig begagnat någon konglig vagn, utan icke ens uppburit det ringaste arfvode af hvad namn som helst för den tid han innehaft ministerportföljen. Utom nämnde män hefva ytterligare flere anfallne och beijugne personer såsom Bethmont, Ducoux, Jeanron, Freslon, C!ement Thomas, Senard och Cremieux endast till tidningen Siecle inkommit med ampla dementier. Dessutom äro flera andra tidningar och äfven en icke obetydiig mängd af departementsblad fulla med beriktiganden. Det torde således vara klart, att näst Chenu i dess smädeskrift mot f. d. polisprefekten Caussidiere med flere republikaner, bar ingen författare ljugit så skamligt och blifvit så slagen på fiograrne som br Tirel i sitt historiska arbete öfver f. d. konungens vagnar och deras olika öden, belst det ser ut som om Tirel sjelf, genom erhålina drickspengar och andra dyiika gratifikationer, varit den som mest vunnit på uthyrande af de f. då kongliga vsgnarne. Såsom ett lustigt exempel på den noggrannhet, hvilken utmärker författaren, må slutligen anföras att ban bland dem som begagnat f. d. konungens vagnar äfven uppför sjöministern amirsl Bane. Nu är att märka att amiral Bane visserligen en gång blef utnämnd till sjöminister, ren deremot aldrig inträdde i detta embete, ja icke ens infann sig i Paris under hela dea tid som den famösa åkningen skulle hafva timat. Holaran