Aftonbladet – 13 november 1850, sida 1

garen. Baas Gansendonck ensam tycktes ännu håna Karl, och betraktade honom med ett föraktfullt leende. Plötsligt kastade den unge mannen en blick, brinnande af hat och hämndgirighet, mot baronen, som kände sig förolämpad deraf och trotsig utropade: Nå, hvad tjenar det här narrspelet till, vet ni hvem ni har framför er? Jag undanber mig dettå näsvisa begapande. Rasande grep bryggaren stolen, för att dermed slå baronen till marken, men innan han hunnit göra detta, kastade sig Lisa skrikande och bittert gråtande om hans hals. Hon bickade honom så bedjande och så kärl:ksfult i ögonen, hon nämnde hozom vid så Jjufva namn, att han, genast lugnad, släppte stolen, i det han med en djup suck sade till henne: O! tack, tack, Lisal du har räddat mig; utan dig had det varit gjordt. Flickan fasthöll hans båda händer och fortfor att lugna och trösta honom med kärlekens ord. Hon märkte väl på hea hans väsen, att vreden ännu häftigt lågade i hans inre, och bemödade sig att undanrödja orsaken till hans häftigbet. Emedlertid närmade sig bironen till dörren och ville lemna huset; men Baas Gansendonck ropade till honom: Nå, herr baron, är ni då rädd för en förryckt bonde? Stacna dock, jag låter min drärg kas!a ut honom. Jag fruktar ej någon förryckt bonde i hela verlden, svarade baronen, men det anstår mig ej att råka i gräl med en sådan der. Vid dessa kränkande ord sprang Karl upp, slet sig ur sin äskades armar och skyndade till dörren för att föja baronen ut på gatan. Baas Gensendonck fasthöll honom likväl ech ropade i högsta vrede: Håll, Karl, nu är det med mig du har att göra. Det har redan varst för länge. Hvad, du vill jaga folk ur mitt hus och spela Baas här! S!å herr biron van Bruinkasteel med stolar! Hvad hindrar rig från att hemta gensdarmerna? Kom nu, vill jag säga dig något, som min dotter inte behölver höra, — vi skola