atsällilga uträmningar till pastorater gifvit anledning förmoda, att den nuvarande föredrasanden i dessa frågor bar för grundsats att (näst sina ekademiokamrater) företrädesvis befordra transportsökande från det ena psastorate: till det andrs; så borde msn visserligen hoppas. attjurisen måte kunna föra någon annan princip gällande, och framför allt den, att ställa sig gällsnde författningar till efterrättelse. Mera att önska, än att hoppas, är äfven, att den nykomne souschefen måste förmå föredraganden, ett befordra en mänz! vigtiga frågor till agörande, hvilka ännu förgafves vänta på handläggning. Tör att nämna ett eller annat exempel, vore det måhända nu, då en ny riksd:g står för dörren, åtminstona icke för tidigt, att rivets ständers skrifvelse från förra riksdagen uti de ärenden, som röra ecklesiastikdepariementet, blefve uppmärksammade. Man har visserligen med tillfredsställelse erfarit, att till föja af en rikets stinders skrifvelse en kommitte blifvit nedsatt för att ur Nya Testamentet u:välja ett pir nya årgångar predikotexter, hvilka man såanda tilfäfventyrs kan hoppas att innan (?) riksdagen få se tryckta. Utan att på något vis underkänna vigten af densa åtgärd till den svenska homiletikens uppfriskande, torde man likväl med skäl kunna påså, att denna åtgärd ingslunda var den angelägnaste bland dem, som rikets ständer yrkat i aseende pi vårt kyrkoväsenda. Den egentliga kräftan, hvaraf vår kyrka lider, är icke bristen af predikotsr:er, utan den brist på andligt lif inom kyrkan, som bar sia hufvudgrund uti dea skefva ställning, hvaruti prasterskapst kommit till sina fårsamlingar zesom det vidriga aflöningssättet. Obestämdheten i pastorersas cch komministrarnas saflöningar, det anstötliga och allt förtroende undergräfvande uppbördssättet, som de:sutom mpeddrager kyrkoherdarne ifrån själasörjara till viktualiehandlare, otillräceligheten ändtligen uti adjunkternas och d2 fiesta kommiaistrars löneinkomster — alli detia har redan länge varit så väl vid riksdagsrag, som utom riksstånders salar, högljudt öfverklagadt. Då derfö:e rikets sadnast församlada ständer, trots prelaturens mot tånd, indtligen förensde sig om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om någor kraftigare åtgärd till afbjelpande af det onda, medelst utfårdande af en Kongiig förordning, hvarigenom afslutande af konventioner icom försemliogarne skulle såbjudas, ett minimum fastställas, hvarunder ingen komminister borde vara aflönad, ssmt stiftstyrelseroa acvbefallss att med presterskapst uppgöra en regtering af adjunkternas löner och med berättelser derom till Kongl. Msj:t inkomma, så hade man väl bort kunna vänta, att regeringen icke skulle försumma at efterkomma en sådan uppfordran att verksamt iogripa till afbjelpande af det onda. Uifår: dardst af en enkel förordning enligt ständernas bairaa hade bärvid gjort tillfyllest, och:så väl tiongifvare som tiondatsgara hafva med längten emotit denna förordning. Emellertid äro tvenre år förflutna under fruktlös väntan, och kallelsen till dena nya riksdagan redan utfirdad, utan att nfgon förordning hörts utaf. Kommer den icke teller under de före riksdagens sammanträde ännu återstående veckorna, så lärer nog sedermera den prelatensiska reaktionen i presteståndet sörja för, att en dy!ik begäran icke vidare varder af ständeran förnyad. Ty hvam ser icke, att enda orsaken hrvarförs förordningen uteblifver, är den, att föredraganden icke vågar stöta sig med några prelster, hvilkas intresse det är att söka bib-hålla det gamla? Ucagefår enahanda synes föredragandens ställning vara till den så att säga raedicinska prelaturen, i afseenio på den kommit:d, som rikets ständer äfven vid förra riksdagen begärde av få nedsatt för utarbetande af förslag till den medreinska undervisningens ordnande. Orimlighetena deraf att vårt land skall äflas att underhålla icke mindre än trenaa högre medicinska bildningsanstaltar, i Stockholm, Upsala och Lund, a? hvilka likväl iogendera vid en sidan krafternas splittriog kan blifva fullständig och mo:svara tidens fordringar, är redan lingesedan allmäst erkänd och olägenheterna af det nuvaranie förhållsndet för alla studerande läkare djupt käaia, Ea undersöknisg och reglering äf förhållandet bar derföre med skäl blifvit yried. Men den af ständerna begärda kommittena kan svårligen sammiarsättas, uten att föredroaganden riskerar att stöta sig, antipgen mad professorerna i Upsala och Luzd, eller med Eundhetskoliegium cch Carolinska JIastitutet, elter måhända ock med ett par af sina akademiesamrster, fom mer ellsr mindre öppet sträfra att tomma till väldet inom medicien!varket och kanske icke skulle förlåta honom om da blefve förbigångna. Resultatet blir, att ständernas skrifvelse lägges ed acta, och att ingen kommitt blir utef. 2 Fiera exempel på buru de vistigaste reformer lig32 begrafna i ecklesiostik-departementet, eller huru de angelägnaste åtgärder försummas, derföre att de ej kunna vidtagas utan att föredrazandd statsrådet åfventyrer ett på ett eller annet håll stöta makiegande, för hvilka man vill krusa, skulle kunnaanras. Ett par må vara nog att tillägga till de föreående, och för att tjena den nye ezpedivionschafen vill promemoria. I hvilket bedröfligt skick folkskolväsendet nästan öfver hela landet befinnes, utan att ifrån regericvgens sida något steg tages till dess höjande, eller ens de medel användas, som rikets ständer för datta än damäl anslagit, är ailtför bekant. Enligt de officiella uppgifterna fuanos år 14847 ensamt inom Lunds stift omkring 4000 barn inom skolåldern, som vore i fullkomlig ssknad af all undervisning, vare sig hemma eller i skola; och dock torde intet stift vara jemförelsevis så väl försedt med folkskolor och så zyensamt för skolzången, i anseende till den tätare befolkningen, som just Lunds. Hurudant skall då förhållandet vara i hela riket? Hvem ser ej vid vanken härpå den afgrund, ur hvilken proletariatet med hvarje år på ett förfärande vis tillväxer? För ecklesiastikdepartementet fisnes säkerligen icks nåot ämne, som för närvarande med mera skäl borde påkalla dess omsorgsfuilaste omvårdnad, än just folkskolväsendet cch dess förhållande till fatttgvården, — sjelfva reformen af elemevterliroverket icke ens härvid undantsgen. Och likväl göres intet, för aut ens upplysa allmävheten om den verkliga ställningen! Konsistorierna afgåfvo väl, enligt folkskolestedgans föreskrift, sina uppgifier om folkskole undervisoiogens tillstånd den 4 Juli 4847, och man väntsda att åtminstone under år 4848 från ecklesiestikdepartementet erhålla en på grund af dessa uppgifter utarbstad berättelse om folkundervisningens tillstånd i hela riket. Men ännu i denna stund har iogentiog derom erfariis. Man har icke eps förnummir, aut konsistoriernas berättelser, som åtminstone hade bort vara fullständigt inkomna vid EE eter -vv