Aftonbladet – 11 november 1850, sida 2

har dock ingenting att säga här, om ban också tror sig hafva dragit högsta nummern. Fortfar, herr von Bruinkasteel! Jag vill att min dotter är vänlig emot er och ler, när ni talar med henne. Vill bryggaren se sur ut i synen, så kan ban gå ut på gatan.e Uppmuntrad genom dessa ord och kanhända i afeigt att reta den unga bryggaren, lutade sig Victor mot Lisa och betraktade henne under sitt tal med denna förtroliga blinkning, som man i förnäma säliskaper tillåter sig, då man icke har just den bästa mening om ett fruntimmers ärbarhet. Karl bleknade, darrade och bet krampaktigt ihop tänderna; dock betvang han likaså hastigt denna yttring af smärta och vrede; itrots deraf märkte dock alla densamma, Victor förskräcktes deraf. Visserligen fruktade han den ej, men den gjorde ett sådant intryck på hans sinne, att all lust till skämt och glädtighet förgick honom. Deremot bade den ännu häftigare förtörnat Baasen, och han mumlade och stampade med fötterna. Lisa, som trodde, att henne3 faders bårda ord ensamt sårat ynglingen, slog ned ögonen och var nästan färdig att utbrista i tårar. Karl satt lugn på sin stol, visserligen ännu något blek och darrande af sin rörelse, men dock, efter utseendet helt och bållet lugn. Plötsligen steg Victor upp, tog sin bössa oeh sade till sina följeslagare: Kom, vi vilja jaga ännu lite. Fröken Lisa får förlåta mig, om jag, mig sjelf ovetande, sagt något, som vore henne obehagligt.n Hvad! hvadl! ropade Baasen. Allt som ni sagt var skönt och oöfverträfflligt och jag boppas att hon icke för sista gången hört och sett er. Fröken Lisa tänker kenbända annorlunda, ehuru min önskan varit att bevisa henne all ära och vänlighet.