Aftonbladet – 11 november 1850, sida 2

en, den der tror sig bafva sagt något rätt snillrikt. i Karl var van vid den råa Gansendoncks grofva språk och aktade deiföre också icke nu derpå. Han ville sätta sig jemte drängen i dena andra vrån vid elden. Men Lisa ropade honom till sig och sade: Karl, här är en stol! Kom, sätt dig hos mig och prata lite med oss. Baas Gansendonck såg på sin dotter med en förargad min och bet sig af otålighet i läpparn2. Detta hindrade ej Karl att antaga Lisas vänliga inbjudning, fastän han ganska väl märkte hennes faders försmädliga åtbörder. Ni får i år en god jagt, mina herrar, sade han på flamländska, i det han satte sig bredvid Adolf. Det hvimlar af harar och rapphön?. ;Det tror jag cckså, svarade Adolf, men i deg har det inte velat lyckas oss att skjuta något; hundarne ba inte spårat upp något. Tänkte jag inte det, ropade Baasen spefullt, att han skulle lägga stenar under bjalen! Med sin eviga flamländska! Nu skola vi åter inte få höra talas om annat än hundar, kor, hästar och potatis. Låt ni honom bara prata, herr van Bruinkasteel, och fortfar at tala fransyska med vår Lisa. Jag hör det alltför gerna, jag kan inte säga buru gernalo Karl skrattade så att det gaf echo och såg Victor fritt och stolt i ögonen. Denne sedrare tycktes beröfvad sin lätia vältalighet och visade sig i det bela icke böjd att i Karls närvaro fortsätta det smickrande samtalet med Lisa. Ett ögonblick af den plåg:ammaste tyst rad inträdde. Baasen såg med ett slags förtviflan, att berr van Bruinkasteel började ledsna. Han kastade en förebrående blick på Karl och sade: Herr Victor, akta ej på honom; han är vår bryggare och en af husets bekanta. Men han