Aftonbladet – 9 november 1850, sida 3

Fv I emellan musikaliske instrumenimakaren Ekbar om El eva sidan, sarat skomakaren Braun och åtta ar hans: gesäller, å den endra, inställde sig samtlige parterne personligen. Ekbom anförde, att då han på grund af rådstuf vurättens 5:te afdelnings utslag skulle afhysas från de af Braun byrde lägenheterna, hade han, för att usdvika några obehagliga uppträden, erbjudit Braun att, intilldess dena vid sisträmnde afdelning af rådstufvurättea anhängige skuldfordringsfrågan blifvit: slutligen afgjord, få såsom säkerhet qvarhålla en del! af hans lösörebo eller ock mottzga borgen aftvå vederhäftige personer, hvilken borgen Ekbom lofvat att inom nägon stund skaffa, ehuru han för ögon-; blicket icke kunnat uppgifva namnen på d2 personer, hvilkas borgen han kunda erhålla. , Skomakaren Braun genmälde härå, att han icke funnit sig belåten med att som säkerhet mottaga dej saker Ekbom erbjudit sig lemna, äfvensom han icke kunnat för god antaga den lofvade borgen, enär Etbom icke uppgifvit löftesmännens namn. Eibom uppgaf härefter de effekter, som vid tillfållet blifvit honom fräntagna, nemligen: ett fortepisno, som verit horttingadt för 500 rdr, en soffa med 4 stolar, värde 4190 rår, en stol ait begagnas vid fortepianospelning, värderad till 35 rdr, en störra. spogel 90 rdr samt sängkläder för 80 rdr, allt rg! Skomskiren B-aun erkände att han vid tillfället gesom sina gesäller bemäkti at sig de af Ekbom nu uppgifae persedlarne samt dessutom en gammal skjorta, men förmenade, att värdena voro i hög grad uppådrifaa. Gesällen Lindqvist, som vid förra rättegångstillfållet var frånvarande, medgaf nu på fråga, att han varit behbjo!plig vid det tillfålie då ofvannämnde persedlar togo3 från Ekbom, men nekade till att hafva slagit Ekbom eller skadat sakerna. Ekbom anhöll härefter få till protokollet antecknadt, aut han på förhand varnat Brauns gesäller att ligga hand på Ekboms lösörebo och gjort dem uppmerksamma derpå, att frågsn, hvilkendera af parterne hade att fordra af den andra, ännu icke vore afgjord. I Gardisterne Kihl, Mörk, Berg och Jacobsson, som: varit enimodade att nedbära och bortflytta Etboms j saker, hördes härefter som vittnen, och inhemtades af deras berättelser: att Braun genom sina arbetare vid flyttningen sökt rycka till sig hvad han kunde komma åt, men au bärarne ändock lyckats utfå alltsammans på gatan, utom fortepianot, som icke kuanat bäras ut, emedan Braun stängt stora porten och endast lemnat en gångport öppen; att fortepiaaot blifvit taget inne på gården och ds öfriga sakerna ute! på gatan; att Ekbom, då spegeln togs, sökt göra nå) got motstånd, men af Braun blifvit skuffad, så att. hatten fallit ar honom och ned i rännstenen samt: kappan sönderrifvits, hvarefter Ekbom icke gjort det ringaste motstånd, utan tvärtom yttrat: lit dem taga så mycket de vilja; att Braun, då han armodat sina gesäller att bemäktiga sig sakerna, yttrat: var raska, gossar, i fall nägot motstånd göres; jag svarar för resten. Exbom yrkade härefter att återfå sina saker samt. att Braun, såsom öfverbevisad ora ett brott, som i. lagen är belegdt med lifvets förlust, genast måtte träda i häkte, hvilket yrkande af Breun bestreds.! Häröfver beslöt rätten, att frågan om sakernas åter-! fående icke kunde afgöras utan i sammanhang med hufvudsaken och att rätten icke fann skäl hafva : förekommit till Brauns inmanande i häkte. Miletj uppsköts till den 22 i denna månad, till hvilken dag, exekutionsbetjenterna Appelberg och Holmström skulle kallas att i målet vittna. — Kessören Widegren i statskontoret, hvilken, såsom förut är nämndt, blifvit anklagad för chartförsailoing samt derföre satt under bevakning på: stadsbuset, var i dag på morgoaen uppförd till förhör i poliskammaren. Från statskontoret lemnades den upplysningen, att man under nu pågående iaventering upptäckt en balans af chartor för 43,000 rdr bko, mea att inventeringen ännu icke vore slutad. Kassören Widezren, som varit sjux och syates mycket blek och lidande, svarade på frågor, att han! ända sedan år 4845 undansnillat charto? och hypotiserat desamma för större och mindrelån, sarmt vid åtskilliga tillfällen förytirgt chartor mot 33; Pro-j ceats rabatt. Uppmanad ait namngifva de personer, som emot en dylik rabatt af honom tillbandlat sig chartor, ändrad han sia uppgift såluada, att han vid gjorda lån lemnat chartor i hypotek, utan att anteckna beloppet eller antalat af dem, semt trodde att han, vid lånens återbetaiande, icke fått samma sntal chartor tillbaka, utan att lingifvarae behållit. för egen räkning charior, utgörande af dat antal han hos dem hypotiserat 25 å 33V; procent. En enda gång bade han, emot 492 procents rsbatt, försjit charior; mena kunde icke nu påminna sig till hvilken det varit eller namnen på de förutnämnda linaifvarna. För öfrigt förklarada ban, att det varit dåliga affärer samt för att rädda sig för bysättningeutslag, som förmått honom att tillgripa em dylik ut-;: väg; äfvensom ban icke troåde, at: det antel char-; tor han förskingrat, kunde stiga till så högt belopp som 43.000 rdr banko. Detta var det väsendilige-, ste, som ref. af hans stammendse och osammanhinganda uppzifter kuede uppfatta. — Målet uppsköts på åta dagar, deriill inventeringen i statskoatoret troddes vara slutad; och kassören Widegren återfördes till bäktet. H: Widegren lärer uti banken, på hvars pappersbruk det stämplade papperet tillverkas, athemtat chartor, samt vid emottagandet för hvarje gång räknat antalet ef dem, men alliid begärt att med bonkens sigill få försegla konvoluterne. Då bankens aravör br Broling anmärkt, att han likväl med siit eget sigill kunde försegla dessmma, hvarigenom säuerheten för Widegren sjelf borde blifva så mycket större, hade denne svarat, att han ansåge bankens sigill säkrare. Denna omständigbet lärer vid de årliga inventeringarne medfört ett statskontoretis vederbörande icke brytt sig om ait undersöka de konvoluter som varit försedde med bankens sigill, och dvilka ansetts innehål!a det uppgifna antalet chartor. — Korgfabrikören Bander hade i poliskemmarenr begärt kallelse å grosshendlaren br Glosmeyer, med anmälan att hr G. i si megssin olegligen qvarhöll af hr Binder från Tyskland efterskrifoa och kontant betalta varor, bestående af rör och dockhufvuden, af hvilka hr B. för sin rörelse vore i trängande behof, och hvilka varor, enligt hvad ht B. med bref kunde styrka, voro sända till hr G. att tillställas hr B., emot erläggande af frakten; i anledning hvaraf hr B. yrkade att poliskammaren måtte ålägga grossbandlaren G. att genast utlemna varorna. Då målet förekom, dervid hr Glosmeyer personligen insiälde sig, samt hr Bander med hr Carl Lo: rentz, jusior, såsom rättegånesbiträde, förklarade hr G., att han från den köpman som afsändt varorne till hr G. att tillställas fabrikören Bander, uti bref, hvilket han nu förevisade, fått ordres att icke utlemna dem förr, än ht B., utom frakten, äfven betalte en gammel skuld på 84 mark ct. Hr Glosmeyer förklaredo vidare, att ban måste rätta sig efter den ordres han fått; men likväl, för avt slippa spring på sitt kontor samt vidare besvär med saken, ville ai egna medel tillägga 90 mork c:t, ifall hr