Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

verk, som väsendtligen bidrager till att fylla en brist i vår musikaliska litteratur, blifvit fullständigt. Vi återkomma till en närmare belysning deraf. —U— ORSA Hongl. Teatern. I förrgår gafs Don Juan för andra gånegn med den nya rollbesättningen. Man märkte, att publiken icke ansett hr Della Santas första återgifvande af titelrollen såsom en fait accompli: det fulla huset visade, att man utaf denna andra representation väntade fulländningen af den skizzerade bilden, omgiutningen af det mindre lyckade deri. Till en betydlig del uppfylldes denna väntan: Delila Santa har, såsom hvarje konstnär, sina fel; det största, stillaståendets, har han ej. Man hade egentligen saknat assimileringen af konstnärens individualitet med rollens; man fann den nu, fastän ej fullkomlig — hvilket ej torde vara många gifvet — dock väsendttigen framskriden. Rouen var försvunnen; en ädel, men förirrad natur med djerfva drag, med värdig hållning framträdde nu; ännu ett steg, och demonen, dn fallne engeln, skall uppstiga i sin hemska skönhet. Framtiden skall utvisa, om hr Della Santa, såsom vi hoppas, skall göra äfven detta steg. Då totaluppfattningen är det väsendtligaste vid detta parti, och solonumren dessutom ej äro många, ingå vi endast i få närmare detaljer. Sång och aktion utfördes ganska artistiskt, såsom man kunde vänta af hr D. S., synnerligast sedan han återvunnit den sjelfbeherrskning, hvars bibehållande vid första uppträdandet med ett fremmande språk, i ett sådant parii, knappt är möjligt. Exempelvis anföra vi hans spel under qvartetten i 2:dra akten, hans sång uti arian i 3:dje, såsom dramatiskt genomförda momenter. Serenaden bör, enligt vår åsigt, tagas i det rörlisare tempo, som hr D. S. angaf; ackompagnalören var emellertid af olika tanka häruti, hvilket något störde effektea al detta nummer. För öfrigt är man sedan Säilstri ms tid van vid ett mera sentimentalt uttryck i föredraget af detta stycke, och denna uppfattning har äfven sina skäl för sig, eicedan musiken ej uttrycker sann, uten hycklad kärlek. Champaguevisan, som pu togs i något måtil gare tempo, sjöng br D. S. med energiskt, glödande uttryck; dock funno vi deri ej den sällsamma blandning af bacchanalisk yra och hvsd tyskarne kalla Gemiuthlichkeit, som det blott var Mozart gifvet att uti musikalisk komposition tillvägabringa. Denna egna bonhommi utgör öfverhufvud en hör och der förekoremande ingrediens i partiet (t. ex.iterzetten efter duelles), och har af Mozart med stor konst blifvit anbragt å, att den mildrar karakterens alltför dystra skuggor, utan att förlama deras makt. Hr D. S. gaf ännu ej full relief åt denna sida af taflan; af denne utmärkte konstnär tro vi oss dock framdeles kxunna hoppas den. Operan gafs med mycket lif, såsom förut, och med mera klarhet, emedan den reciterande dialogen nu lyckades bättre. Endast orkesterbasens utbytande mot pianot qvarstår här såsom ett ouppnådt mål. Ett par ojemnheter förekommo i ensemblen, dock endast i raskare momenter af handlingen, och böra derföre mera tillskrifvas ivflytandet af den dramatiska hänförelsen; än brist på nit. M:Al Berwald sjöng sin 2:dra aria med önau mera energi än förra gången, och br Walin var, likasom då, en ypperlig Leporello. Hr Strandberg, som nu gaf Ottavios perti, bemödade sig mera än förr om det stumma spelet, och producerade sin vackra stämma med fördel; i föredraget af arian i 3I:dje akien, efter hvilken hen framropades, var prosan förherrskande. M:1l Fundin, en ganska älskvärd Zerlina, intonerade sikrare än förra gången, eburu ännu ej alldeles korrekt; hrr Lundberg och Uddman fyllde med förtjenst sina platser såsom Masetto och guvernören, och m:ll Michal presterade allt hvad man al henne ännu har rätt att vänta. — Några smärre clägenheter i den sceniska snordningen voro nu förbättrade. — Man har hr Foroni att tacka för åtskilliga lyckliga tempoförändringar, såsom i Zerlinas entrenummer, der orkestern dock ej rätt ville foga sig; Allegrot i Donna Biviras första ariz; Maestosot i 2:dra aktens final, hvilken sats ej förr, så vidt vi minnas, frambragt så mycken effekt, m. m. Åtskilliga mindre lyckade tempoförändringar, dem vi förr anmärkt, qvarstå likväl ännu; vi hoppas emellertid på framtiden i detta hänseende. —u— — Gottlands Läns Tidning innehåller följande: Reform i officersvalen vid Wisby stadsbataljon.