Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

sprang han tillbaka och ropade med mot himlen sträckta armar: Ack, Gud! Ack, Gud! Nu har vår Baas blifvit alldeles förryckt! ,Skräflare! Skräflarel ropade åter någon bakom Peer Gansendoncks rygg. Nu först varseblef han, att en skata satt band bokens grenar, och a!t denna fågel upprepade skymfordet. Kobe! Kobels ropade han; spring och hemta min jegtbössal Det är smedens skatal Det fördömda djuret måste döl Men skatan öfvergaf trädet och flög hem. Drängen utbrast i ett sådant gapskratt, att han nedsjönk på marken och der rullade sig fran och tillbaka en lång stund. Hör uppl, skrek Baasen; hör upp, eller jagar jag bort dig! Hör upp att skratta, säger jag digl , Jag kan inte, Baasls Stig uppl Jay Baasl På ett vilkor skall jag förlåta din näsvishet. Du måste göra ända på smedens skatal, På hvad sält, Baas? Med gift.n Ja, Baas, om hen bara äter det! Så skjut ibjel hennel Ja, Baasl!y Kom, låt oss gå. Men hvad ser jag der i min granskog? Det är godt att vara egen domsherre, när hvar och en får plundral Efter dessa ord sprang han trätande bort, åtföljd af sin dräng. Han bade på långt båll sett, att en stackars qvinna och två barn voro sysselsatta att bryta torra qvistar af grenarna och sammanbinda dem till en knippa. a Ehuru en uråldrig sed tillåter de fattiga att samla. torra grenar i granskogarna, så kunde Baas Gansendonck likväl icke tåla det. De torra grenarne voro likasåväl hans egendom som de friska, och hans egendom fick ingen komma sin hand: vid. Dessutom var det blott en qvinna och. han beböfde: derföre hvarken frukta motstånd eller gäckeri. Detta ingaf ho