Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

nom mod och förskaffade honom tillfälle att gifva luft åt hela sin vrede. Han grep den fattiga qvinnan vid skuidran och ropade: Oförskämda vedtjuf! Framåt! Till byn! 1 gensdarmernas händer! Till fängelset, ni spetsbofvarla Den darrande gqvinnan lit den hopsamlade veden falla och bief så bestört öfver den förskräckliga hotelsen, att bon, mållös, började att gråta. De båda barnen fasthöllo sig vid modrens kläder och uppfyllde skogen med sitt skrik. Kobe skakaae förtrytsamt hufvudet; det likgiltiga uttrycket hade försvunnit från bans ansigte, en känsla af medlidande tycktes hafva intagit honom. Kom fram, du lathund! ropade Baasen till honom. Sträck då åtminstone ut handen för att föra det tjufföljet till gensdarmernal Kira herre! Jag skall aldrig göraså meral bad qvinnan. Tänk dock på mina arma barn, de dö af förskräckelse.n Tig landsstrykerska dundrade Baasen. Jag skall lära er ait låta bli att röfsa och stjälal Drängen grep qvinnan med låtsad vrede vid armen och skakade henne häftigt; men hvi skade henne på samma gång i örat: Fall på knä, och säg: Nådig herrel Qvinnan knäföll för Baas Gansendonck, sträckte upp armarne emot honom och bad: Ack, nådig herre, nådig herre! Förlåt mig, jag ber er! Ack, för mina arma barns skull, nådig herrel, En hemlig orsak tycktes röra Baasen; han släppte qvinnan och såg drömmande och med milda, vänliga blickar på benne. Dock bad han henne ej stiga upp. Någon på knä för honom, med uppräckta armar, och bedjande om nåd! Det var kungligt! Sedan han en stund pjutit af denna stora lycka, upplyfte ban sjelf den stackars qvinnan från marken, torkade en tår af rörelse ur sitt öga och sade: Arma moder! jag har väl varit för hastig. Det är redan öfver. Tag upp er risknippa. Ni är en ärlig qvinna! Hädanefter kan ni