lät göra sig en sådan i staden. Nu prunkad hon med alla sina tusen lockar på Baasens hufvud, som ej nog kunde beundra sig sjelf i spegeln, efter sin drängs smickrande tal. Slutligen lagade han sig till att gå ut och sade: Kobe, tag gaffeln med dig, vi gå genom byn.s Ja, Baas, svarade drängen, i det han med en hycklande min följde sin herre i hälarna. På den breda vägen mellan husen mötte de flera af byns innevånare, som vänligt aftogo hatten eller mössan, men utbrusto i ett gapskratt så snart de voro förbi. Många kommo också nyfiket framspringande ur boningseller uthusen, för att beundra Baasens ludna mössa. Denne helsade ej på någon först, utan gick med högburet hufvud och lingsamma steg jemnt framåt, såsom baronen brukade göra. Kobe spatserade med ett till utseendet oskyldigt ansigte tyst bakom sin herre och följde honom i alla hans vändningar så noga och troget, som vore han hans hund. Allt gick väl ända till smedjan. Der stodo några unga män och pratade tillsammans. Så snart de sågo Baasen komma, började de att skratta så högt, att det genljöd öfver hela gatan. Sus, smedens son, hvilken var känd som en spefull skalk, gick med bakåtkastadt bufvud och konstmessiga steg upp och ned framför smedjan, och efterapade så väl Baas Gansendonck, att denne nästan sprack af förargelse. I förbigåendet betraktade han den unge smeden med en ursinnig blick och spärrade upp ögonen så alt de nästan voro fårdiga att brista. Men smeden såg på honom med ett spefullt leende, så att Baas Gansendonck, ursinnig af vrede, slutligen mumlande vek af på en sidoväg. Skräflare! Skräflareb ropade man efter honom. Nå, Kobe, hvad säger du om bondpacket ? frågade han, då hans vrede något lagt sig; de våga håna mig! Drifva gyckel med mig, en sådan man som jagl Ja, Baas! Flugorna sticka ju hästen, och han är dock ett så stort djur.