HI. Kejsarens katt är hans nicce; Små männer och mycket fjäs. Nå, Kobe,, frågade Baas Gansendonck sin dräng, hur ser jag ut med den nya mössan ?ax Drängen trädde två steg tillbaka och gned sig i ögonen, såsom någon, den der förundrar sig öfver något otroligt. O Baasl ropade han, säg mig, är det verkligen ni? Jag trodde mig se baron framför mig. Men, helige Gud, hur kan det vara möjligt? Höj upp hufvudet något. Baas, Baas, vänd er en gång omkring; gå en gång framåt, Baas. Ser ni, ni liknar baronen som en droppa vatten ... Kobep, föll honom Baasen med konstladt allvar i talet. Du vill smickra mig, det tycker jag icke om.n Det vet jag, Baas! svarade drängen. Det gilves få menniskor, som hafva mindre högmod än jag, om de också utaf afund säga att jag är högfärdig, emedan jag ej kan tåla bönder., Ni har rätt, Baas. Men jag tviflar dock ännu om ni icke är baronen., Glädjen strålade ur Baas Gansendoncks ögon; i det han kastade hufvudet bakåt och stod der i en stolt hållning, betraktade han leende drängen, som fortfor att göra allehanda åtbörder af förundran. Kobe hade icke helt och hållet bedragit sin herre. I det yttre, och då man icke tog hans dumma ansigte i betraktande, var Baas Gansendonck ganska lik baronen. Intet under heller, ty redan sedan flera månader hade han låtit göra efter baronens hvardagskläder; få menniskor hade gifvit akt derpå, då den sistnämnde lefde i fullkomlig fribet på sitt landtgods och för det mesta blott bar ganska vanliga kläder. För några veckor sedan hade emellertid också baronen haft en nyck. Hvem har ej någon gång en dylik? En ganska vacker skälhund hade dött för honom och han hade låtit göra sig en mössa af dess skinn. Denna rara mössa föll vår Baas så i smaken, att han slutligen