Aftonbladet – 8 november 1850, sida 3

Fyra vittnen afhördes, af hvilkas berättelser hufvuds2kligen inhemtades, att Eriksson den 6 Oktober för Walberg erkänt, att han samma dag på morgonen öppnat dörren till Walbergs verkstad för en person, som ville invänta Walberg, för att tala med houom, samt att parterna dagen derpå varit i slazsmål ute på gården, derundsr Waiberg skuffat omsull Erikssaa i ett stesröse och denna sednare, sedan han rest sig upp, gifvit Walberg två örfilar. Walberg hade haft i hanien en hammare, utan att likvål någon kunnat se, att han dermed tilldelat Eritsson något slag, mena Eriksson hade en stund darefter visat sig med en si:or rund kula i pannan, af d n beskaffenbe:, att den icke kunnat uppkomma efter ett slag med blotta handen. Walberg anmäräte siuiligen, att Eriksson, sisom tilltala i i brottmål, borde sjel! svara, till genmäle å hvilken anmärkning Eriksson yttrade: Jag är ju sjelf här, känner du iate igen mej?a Milet uppsköts för flera vittnens afhörande. — I förrgår häktadss två per:oner, hvilka innehade en mängd manskläder, bestå:nda af flera surttu!er med ruiizt yllefoder m. m. Vid förhöret i går i polissammearen erkände båda, att de sistlidnoe tisdag vid Skeppsbron, framför Logårdstreppan, til!gripit en koffert, hvaru!i nämnda persedlar voro förvarade, och hvilka förmodas tillhöra någoa resande med Nrrlands-ångfartyger. — I går kl. 6 på morgonen skedde en djarf stöld på räriogsstil!et i huset 42 3 Klockgjutaregränd, di en ruti blef utsligan och ett silfverfickur, som satt innanför disken, tillgripet. Ena mureriarbetare, som kort förut ianevarit på krogea och sedan hastigt aflägsnat sig, har man trott böra misstänkas för jölden. (Införes på begäran.) Först för några dagar sedan blef jag afen bekant gjord uppmärksam derpå, att i Aftonbladet för den 47 sist. Juni förekommer en af hr kammarrådet Svante Lindberg insänd artike!, innefautande ett klander deraf, alt en recit af rättegången om Foltjeruska testamentet blifvit i ett föregående nummer af Atonbladet införd. Ilr kammarrädet synes något ledsen öfver, alt nämnde rättegång, innan ännu dom i sista instansen fallit, blifvit offenWiggjord, hvilket, efter tit. Lindbergs förmenande, skulle innebära ett försök att sätta domaren i trångmål, så att denne, såsom beroende af hopens opinion, ej skulle våga i allo tillämpa rättvisan och lagen. Om ock tit. Lindberg hyser den öfvertygelsen, alt högsta domstolen, på hvars afgörande ifrågavarande rättegång beror, skulle taga impulser af hvad ena elier an:!ra parten anför i en tidning, får jag blott nämna, att jag icke delar denna öfvertygelse, helst då målet kommer att föredragas utaf en af våra utmärkltare jurister, hr revisionssekreteraren Lundstedt. Den på min begäran införda rec ten utgör endast en species facti, hvars riktighet tit. Lindberg icke ens försökt vederlägga. Han har endast insinuerat, att jag, genom målets offentliggörande, skulle sökt inverka på högsta domaremakten i riket, då min afsigt endast varit att för allmänheten framlägga åtskilliga omständig heter, som underrätterne, och i synnerhet justi.iekollegium, efter min tanka, förbisett vid pröfningen af målet. Stockholm den 26 Oktober 1850. Carolina B. Beurling, född Birgerson. I egenskap af ombud för fru Rolf såväl som för min utrikes vistande son Johan F. Beurling.