han med sitt förstånd icke var borgmästare, samt många andra dylika saker. Och likväl kan den arme mannen BHvarken läsa eller skrifva och har af de flesta saker bift ganska litet att glömma. Men han hade ju mycke: penningar. I detta afseende åtminstone liknade han myceket förnämt folk, hvars förstånd också liggeri en kista inom lås och bom, eller hvarsvishet, utlinad med fem procents ränta, årligen ånyo med dessa räntor inkommer i deras hufvud. Byns innevånare, dagligen sårade af Baas Gans:ndoncks inbillsket, hade småningom fattat ett djupt bat emot honom och kallade honom spefullt: Blaeskeck (skräflare). Baasen eiler värden på den helige Sebastiano var enkling och hade blott ett enda barn. Det var en doite: om aderton eller nitton år, svag och blek, men med ett ansigte så fiat och ömt, en karaktär så älsklig och Ijuf, att hon drog flera ungå mäns ögon till sig. Hennes fader ansåg henne, i sin dårskap, mycket för god, för bildad och för skön för att gifia sig med en bondson. Han hade på nigra år: skickat henne till en berömd upplostringse anstalt för att der lära sig fransyska och fina minr, såsom det höfdes hennes höga bestäms mels:e. Lyckligtvis hade Lisa eller Lieschen, som böaderna kallade henne, återvändt derifrån lika 0 :Onstlad som förut, fastän utan tvifval fåfän3ans och lättsinnets frön, Om också blott i ringa mått, der blifvit utsådda i hennes själ, men hennes hjertas naturliga renhet tillät ej den farliga brodden att uppspira, under det hennes jungfruliga oskuld förlänade till och med spåren af dess tillvaro någonting af det intagande som gjorde allt hos henne så älskvärdt. Som vanligt hade hon blott erhållit en half bildning; hon förstod temligen väl fransyska, men talade den ofullkomligt. Deremot kunde