baggar, der din trötta blick, en tyst bön, tackade mig för min vänskap. Jag hade så belt och hållet glömt alltsammans, jag visste ej en gång mera alt j:g någonsin variti denna trakt; men nu framsprioger ur hvarje föremål en bild, en röst; jag ser, jag hör alltsammans åter, allt blir ungt och leende; till och med mitt bjerta, som återvänder till en harmonisk öfverensstämmelse med denna bekanta och älskade omgilning. Ljufva Lieschen! Hvem skulle då ha sagt, att jag en gång skulle berätta mina landsmän din historia, liksom jag förr glädde ditt hjerta med mina barnsagor. Lifvet liknar en af dessa Amerikas jättefloder, som för en tid fraa flyta fredligt mellan leende stränder, men derpå plötsligt störta sig nedför ett högt berg, och stormande och förstörandsa rulia framåt i brusande vågor. Menniskan är ett halmstrå som flyter bort med strömnen; den stilla färden mellan de blomstrande stränderna är ungdomen, det brusande vattenallet, det menskliga samhällslifvets hvirflande ström hvari individen slung:s såsom ett halmstrå. Han faller, han går till botten, han höjer sig åter, han dyker ånyo ned; han plågas, brytes sönder, krossas och utnötes. Hvem kan veta på hvilken strand det arma halmstrået kastas! I. BÅAS GANSENDONCK, När iotet red något förenas, min vän Så känner der något sig sielf ej igen. Baas Gensendonck var en besynnerlig man. Fastän han härstammade från de lägste af byns innevånare, hade han dock redan tidigt inbillat sig, att han vore gjord aflångt ädlare ämne än de andra bönderna, att han ensam visste långt mer än en hel bop lärda tillsamnanlagda, ait de allmänna angelägenheterna råkade i förvirring och gingo kräftgåbgen, blott emedan