angenämt, något förtjusande; de tala mitt bjertas språk; min själs finaste strängar klinga åter vid deras röst, med ungdomlig styrka... och i stilla, from rörelse tackar jag Gud, att Han till och med i den lefnadströtta menniskans stelnade brö:t lå!er minnets Jjufva källa flyta. Stående framför det gamla värdshu:sets dörrar, var jag helt och håilst tillbakatroliad i bättre tider. Jag återsåg mina karerater, mina officerare; trummorna hvirflade i fjerran; jag hörde det starka kommando-ordet skalla, hörde den framryckande krigssången boridö öfver husen, och ägarhornet ljuda mellan lindarne... Men midt ibland allt detta framstod ännu klarare och friskare Lieschens stilla eaglabi!d, som ur det förflutna log emot oss. Menniskotanken ilar snabbare genom ideerzas verld, än blixten genom rymden. Biott ungefär en minut hade jag rörd stått så, och redan hade fem sköna månader af mitt lif i full klarhet tågat förbi mina ögon, Med stor längtan och gladt ansigte gick jsg upp till värdshuset. Jeg skall se Lieschen, boa skall iote känna igen mig, jag vet det väl, ty barnet måtte nu ha bhfvit en skön qvinna; mena hennes åsyn skall dock guädja mig; bon var sjuklig och lidande; kanhända hvilar bon i jorden på fridess stilla gå d... Bort med dessa stygga tankar, sam det kala förnuftet kastar in midt ibland mina varma minnen! Men huru fremmande och ödsligt är det mig här på Den heliga Sebastian. Allt har förändrat sig, meaniskor och ting. Hvar är Baas Gansendonck? Hvar är Lieschen? Hvar det stora slagbordet, vid hvilket jag med mina kamrater spelade om så många kannor öl? Allt är försvunnet. Arma Liescaen! jag ser ännu hörnet der borta vid fönstret, der du hvilade dist hofvud på din moders knä, der jag så mycket glädde dig med kortvagnen, som drogs af fyra skal