Lieschen, och barnet har utan tvifvel likaledes helt och hållet förgätit mig. För kort tid sedan förde mig mina ströftåg åter för första gången till samma by. Jaginträdde i den utan någon aning, utan den riagaste väntan. Kasappt hade likväl mitt inre uppfattat bilden af kyrkan, husen och träden, förrän ett leende af öfverraskning flög öfver mitt sn:igte och mitt bröst svällde af en glad rörelse. Besynnerligt nog var det åsynen af den gatnla skylten öfver virdshusdörren, som kom mitt bjerta att klappa... Rörd sänkte jag hufvudet och förblef en stund stående orörlig, för att njuta-den ström af ungdomsminnen, som likt en vara, välgörande flod, böjjade genom mitt hufvud. Huru älskande och krafifulla måste icke i ungdomen våra själar vara, då de för alltid uppfatta och i kärlekens oförgängliga moln inhölja allt, som omgilver dem! Menniskor, träd, hus, ord, allt, lefvande etler liflöst, blir en del af vårt eget väsen; vid hvarje föremål fästa vi ett miane, lika skönt och ijuft, som vår ungdom sjesf. Våra själar flöda öfver af kraft; de spruta sitt lifs eld och gnistor öfver allt skapadt, och medan vi utan uppehåll framstorma mot de fröjder, som vånta 0ss, barn eller yngliogar, i den obegränsade framtiden, jublar och sjunger hela naturen i samklang med 0s3. Ack! hvad jag älskar ängen, linden, torget, kyrkan och alla andra ting som helsade mig, då ungdomens rosor och den rena lefnadspoesiens li!jor smyckade mitt hufvud! De bafva vjutit, hvad jag njöt; jag såg d m yppigt grönskande, blomstrande och leende glänsa i solskenet, då jag ännu var glad och lekfulit framtågade på menniskoödets obekanta bina. De äro mina gamla lekkamrater, mina ungdomsbekanta; hvarjej af dem tillropar mig något