Aftonbladet – 6 november 1850, sida 2

Riksdagsmannaval. Bondeståndet: För Åhs och Gäseneds härader, hemmansegaren Gabriel Andersson i Fabl5k Og. — Om regleringen af det sammanslagna läroverket i Westerås läser man i Örebro Tidning för den 29 Oktober följande: Westerås. Sedan från Kongl. Maj:t ankommit stadfästelse å de flesta punkterna af det förslag till läroverkets reorganisation, som af det sammansaita lärarekollegiets plurelitet förliden vår uppgjordes, har denna reo-ganvisation nu på det sätt blifvit genomörd, att 4:29 Ynglingarne på det lägre skolstadiet undervisas i trenne fasta klasser, af hvilka den första skötes af en serskild klasslärare och de öriga efter ambulatorisk liseordning. 2:o Alla öfriga, till läroverket hörande, ynglingar läsa på ett gemensamt rum och efier ett gemensamt schema, med undantag af den tredja bland de förra gymnasiislasserna, hvilken det blifvit tillåtet att fortfaraede uadervisas efter samma method som hittills, tills den i vanlig ordning från läroverket afgår. V Ifriheten med aseerda på da gamla språkea börjar vid utträdandet ur den fasta skolan, d. v. 8. i 4:e klassen. Iaom den fasta skolan komma framgent halfårsflyttninger att äga rum; inom den öppna deremot fri ämnesflyttning, i mån af gjorda framsteg, utan afseend2a på tid. För öfrigt bestrides undervisnin.en vid läroverket, med una:antag af 4:a klassen, hela läroverket igenom af samma lärare, cch det hela styres af en gemensam reutor. Hr magister L. Westerlund, rektor vid den fordaa högre lärdomsoch apologistskolan härstädes, har, efter val af kollegii pluralitet, af Eforus blifvit nämrd till styresman äfven för det nya läroverket. — Denna läroverkets nya gestalt fick sitt offentliga erkännande och invigning förliden tisdegsmiddag af dess eorus bistop Fahlerantz, som med några varma ord, å till lärare som lärjungar, tolkade ögonblickets betydelsa och slutade den enkla improviserada inaigningsakten med att mnedtalla välsignelse från höjden öfver läroverket under de nya formerna. Alldenstund lektor Norman i och för pastoralexamens afläggande begärt tjenstledighet för innevarande termin, kommer undervisningen i hans ämne, Grekiskan, att under denna tid bestridas af rektor Weösterlu d, med biträd-: af meg. Hvasser. — I Tidningen Sölwe läses följande betraktelser, som synas förtjena uppmärksamhet, angående Expeditionen af statsexpeditionernas exp-ditioner. Från samtelig2 öfveroch uaderdomstolar och kollegir utskrifvas expeditionerna och hållas vederbörande perter tillhanda, att utlösas. Försummas utlösningen, så skickas expeditionerna från underdomstoarne till vederbörande kronobetjenter, som ega att utkräfva eller utpanta lösen, och mot denna tillställa parten expeditionen eller utslaget. Från öfverdomstolarne lemnas de outlöste expeditionerna till kovunogens befallningshafvanda, för att mot iösen tillställa parterne dem. Detta sätt att uttaga lösen för outlösta expeditioner tyckes ock hafva mycket skäl för sig, helst, i de flesta fall, endast kärande parien ålägges lösa expedition, ccb denna någon gång måhända tredskas, vid opåräknad utgång af ett mil, med utlösningen af expeditionen, hvilken likvälisådant fall alltid vid lösens uttagande tillställes den betalande. Detta är ock för vederbörande parter en sorts förmån; emedan det någon gång är förena .t med båda kostnader och icke obetydliga besvär att fråa en aflägse landsort tå en expedition utlöst från en rätt eller ett kollegium i Stockholm. Dessutom vill det icke just en så obetydlig routine till för att först kunna uppsöka de särskilta kollegierna och rätterne och sedan i hvilket rum och till hvilka personer man bör vända sig för att ernå sin önskan. Genom ett misstag i dessa afseenden förfelas ändamålet lika säkert, som om man ivginge i ett orätt bus och gjorde efterfrågan. Dot är derföra en viss förmåa att expeditionerne få gå genom konungens befalsingshafvande, om det än kostar en liten diskretion till den kronobetjent, som får bafva sista bestyret med lösens uttagande. På detta enkla sätt går det likväl icke till med expeditionerne från statsexpeditionerne. Utlösas desse icke af vederbörande parter, så afsändas icka expeditionerne till konungens befaliningsbafvande, utan dit sändes endast en upp2dift på beloppet af lösen med befellning att densamma indrifva, och då denna till vederbörande expedition iakommit, expedieras expeditionen. Denna sednare mesyr vidtages ofiast icke förr än 4!, å 9:ne är efter det expeditionen blifvit utskrifven. Säsom försvar för detta expeditionssätt, har man föregifvi, att från expeditionerna utgående expeditioner, som skrifvas på papper, icke kartbeläggas förr än lösen inkommit för att bespara kostnaden af kartorne ifall lösen icke skulle kunna indrifvas. Detta kan vara godt och väl; men om expeditionen s:edde litet fermare, så inginge lösen mera säkert, och om för en eller annan expedition kartorne skulle behöfva makuleras, så vore väl kostaeden, som dertill åtginge, icke så förfasligt stor, att detta besynnerliga expeditionssätt derföre behö!de anlitas. Allmogen ingifver detta prenumerationssätt med lösens indrifvande en egen åsigt, att just de högsta instanserna skola hysa ett så småaktigt misstroende, att da rödvändi.t måste hafva penningsrne i handom innan valuta lemnas. Detta är emellertid en emot all sffarshandtesing så stridande praxis, att den som i enskilta lifvet skulle bjuda till något dylikt, skulle för sitt misstroende blifva utskrattad, om han än hade alla verldens dyrbarheter att aflåte. Men detta är icke enda olägenheten.. Det händer emellanåt, at: de expeditioner, som utlösas, ickel behörigen antecknas, utan ett år eller något derefter kommer ett kraf af lösen. Expeditionen kan möjligen vara af mindre vigt, och således icke blifvit förvarad. I sådant fall då qvittens för lösen icke lemvas, blefve det ett tvång att ånyo erlägga den, som i de flesta fall icke är så obetydlig. ÅArfven kan det hända att expeditionen blifvit bortsänd till kommisIsionärer och tullmäktige; i båda fallen är man i lika kategori. oe ee e RV RR RR MIA LR ARR KL