Aftonbladet – 6 november 1850, sida 1

EN STOR MA N.) Käraste min söta gosse (om jag får säga så nu mera),, hviskade den goda kapten och tå rarne trillade utför hans solbrända kinder. Glöm ej alldeles bort din gamla morbror, som ofta burit dig på sina armar, innan ännu någon anade hvad du skulle blifva. Förlåt din mor! hon vet icke hvad hon talar. Hon säger mycket som hon ej menar, men förakta derför icke oss, obildade stackare i vår okun nighet. Din glans och ära står visserligen bär i tiden som en stor skiljemur emellan oss, men på den yttersta dagen, då alla bli lika, då skall du ej skämmas för mig, ty inom denna rocken klappar ett så redligt bjerta, som jag trotsar kan finnas i verlden., Tack! tack, min gamla hederliga gubbem sade herr Charles och klappade sin beundrare på axeln. Se här, tag detta som ett minne af migp,, tillade han, mildt leende, i det han gick fram till bordet och tog romanen Lycilla i sin hand. Man bar kallat detta arbete en tendensroman, må dess tendens djupt inpriglas i hvarje bröst.,v Med en högtidlig långsamhet lade han den dyrbara boken emellan kaptens utsträckta händer, och vände med en nick om till sitt skrifbord. Kapten bugsde sig och gick. kr Pastorskan, som nader bro erns afsked tagit på sig sina handskar och fattat sin parasol, tryckte ännu en gång sin sons hand, och man var åter på gatan. ) Se A. B. MM 256—258.