Aftonbladet – 5 november 1850, sida 2

tag än i den stolta nordmannaharpan, äni den sydliga sångmöns lyre pilloresque... Hvem har skrifvit det der? frågade den gamla frun, fixerande sin son med misstänksamma blickar. Det är en hemligbet, svarade Charles med en min så stolt att det för henne ej längre var någon hemlighet ails. ;Hvem är redaktör för tidningen då?, fortfor hon dock att fråga. Det är jag, jag sjell.n ön Ja, jag kunde nästan tro det... Här är in: genting att uträtta, sade den hopplösa gumman i det hon fättade sin pirat och gjorde min af att resa sig från soffan; men hennes son ålerhöll henne. IHär är en bit af min egen hand, fortsatte han helt lifligt, ty han hade nu kommit sig i farten att bevisa hvad ej behöfde bevis. Så illa jag tycker om tidningsgräl och anser mig upphöjd deröfver och öfver hela denna pöbelbop, som kallas tidningsredaktörer, så måste jag dock stundom taga hand om en bop oskick och gifva en skrapa då och då. Det skulle annars bli allt för oförsynt till slut. Han började åter att läsa: Herr Jöns har återigen visat sin röda räfpels för publiken vid skenet f sina egna ljus, och låter böra sitt välkända bundgläfs mo: Ottebladet — min tidning heter så, anmärkte han i parentbes. Men så många han än i sin långa lifstid dragit vid näsan, så beböfver man blott draga honom i svansen, så blir han genast spak. Jag möter honom derföre med tystnadens ädla förakt och siger endast till afsked: couche toi, Michel!n Herr Grinthal såg upp och 108 förnöjd emot sina åhörare. En hög rodnad färgade pastorskans kinder och bon gjorde ännu en gång en rörelse för att gå; men hennes son, hvars vrede alldeles försvunnit för begäret att låta sitt ljus lysa