Aftonbladet – 5 november 1850, sida 2

Gränthal förargad. Ni förstår ej vigten af att noga betrakta hvad man sedan skall bedöma i en tidning, som har det inflytande som min har. Jag fann dessa reparationer förfuskade och jag skall kassera dem i nästa nummer. Det skulle i sanning vara ömkligt om jag inga ndra domare hade än er; men för att bevisa hvad egentligen ej behöfver några bevis, ty snillet är sitt eget bevis, så hör endast denna tidningsartikels. Herr Charles gick fram till skrifbordet, tog en tidning som låg derpå, och läste med affekterad röst. I går uppfördes för första gången skådespelet Heloisa af herr Charles Grunthal. Spektaklet var besökt af den kungliga fami!jen och buset var fullt. Vi återkomma en annan gång till en recension af pjesens. Herr Charles såg upp. Detta var redan förlidet år som man talade så.n Nå recensionen då? frågade pastorskan helt trankilt. ;Recensionen, upprepade hennes son mörknande. Den var idel afund, idel smiaktigheter, sådana som bäst af allt bevisa att ett snille af första storleken beträdt arenan.n Du är objelplig, Kalles, suckade den bekymrade frun, och såg ned framför sig. nOch se här, återtog herr Gröntbal, läsande i ett annat tidningsblad af mindre format. Det arbete som nyligen lemnat pressen, Lycla af herr C. Grästhal, är ett värdigt blad i denne store, snillrike författares minneskrans. Det är ett rikt praktexemplar af på en gång den nordiska Valan och söderns varmaste poesi. På hvarje blad påminner han, ömsom or nordens siste bard och österlandets störste konung Vallba!l nedstiger i mythens djup och mythen blir en andehviskning i le coeur humaine, mar kan derom använda detta oöfversättliga just milteu. Med öfvad hand griper han väldiga