Aftonbladet – 5 november 1850, sida 1

sade sig en karl af ett sluskigt och ruskigt utseende, klädd i ett slags livrå. vÄr herr Gröndal hemma? frågade pastorskan. Herr Gröndal! Han bor icke här. Kanske en trappa upp. Jag känner icke det Ja så. Ierr Gränthal då, rättade sig den gamla frun med en min, ej alldeles fri från ironi. Nej, han är icke hemma; men herrskapet kan ju vänta i motlagningstummein, svarade tjenaren i ett slags gäckande och försmädlig ton. xJag tackar, jag tackar ödmjukast, det var mycket godt det, sade kaptenen med en artig bugning och steg in med sin syster först i en tambur och sedan i ett större rum, der den så kallade betjenten anvisade dem plats på en rottingssoffa och slog sig sjelf ned vid fönstret med armbågarne i fönsterkarmen och ögonen åt gatan. Pastorskan och hennes ledsagare hade ej annat att göra under en hel timmas tid, än att betrakta sin oOmgifning. Det var ett stort och mörkt tum med höga, väl tillåsta bokskåp i tvenne af hörnen. I de andra tvenne syntes ett par gipsbyster uppställda på träpelare, liknande kommoder. Den ena af dessa byster, hvars hufvud var krönt med ena lagerkrans, ådrog sig i synnerhet den goda fruns uppmärksamhet. Hon tyckte sig återigen spåra sin sons förvridna anletsdrag och frågade derföre den ruggiga tjensteanden vid fönstret hvem dessa drag tillhörde. Det der är Tegrer — en biskop som var paet, svarade denne trumpet, och den der är herr Charles Grinthal med lagerkransen, och åter vände han sig ifrån pastorskan. På ett stort bord vid fönstret fanns ett skrifdon och derbredvid en lång lista, öfverst på hvilken lästes: besökandes och uppvaktandes NAMN. I