Aftonbladet – 4 november 1850, sida 2

aade grubhlande framför fönstret och stirrade ti. Han kände sig på en gång glad och beklämd. Aunnu!sof pastorskan. Denna onaturliga mor), sade kapten i sitt bjertas djup då ban väl för tjugonde gånken stannade Öch lyssnade vid hennes dörr, och derefter såg på silt stora guldur.Hon sofver så lungt som om hon vorei Aplarmåla. Ja mycket värre, ty der är hon uppe klockan sex om morgnarna. Detta är bara envishet Andtligea kom den önaturliga wottra ut. Rödblommig, glad och butsid, nitksde hon åt sin bror med ett bjertligt god morgon; . Kapten niekade igen med en förebrående min och pekade på Sin ficka der den stora gullklockan just i detsamma hördes af sig sjelf å ellva. Är det redan så sent, sade den goda frun; ,då skola vi genast dricka kaffs och sedan gå till Kalle. Slwligen var kaffet drucket och de båda gamla på väg. Länge vandrade degatan framåt utan att tala ett ord. Pastorskan gjorde väl en och annan anmärkning om byggnader, gaor och torg, men bennes ledsegare besvarade lem ganska kn:ppt och njuggt, ty dessa anmärkningar oroade honom. Han var rädd att stöta det allmänna bruket, eller artigheten. Herre Gud, hvad skall folk tänka omoss? hviskade han inom si; vid hvarje yttrande af Jen fördomsfria frön. Han försjönk derefter ner i tanken på sin lysande systerson; till den grad, alt ban flög midt på ett par: dalkariar, som pekande och pratande stadnat framför: en tor publik byggnad, hvilken var under reDaration. Medvwetslöst fö!jde våra båda vandrande deas bliekar och Händer och sågoån högst egen ych besynnerlig figur, som visade sig på ett itsprång midt på byggnaden. Han Var klädd en kort jacka af Cochineillärgadt tyg, grässröna damasker och en grå filthatt af ganska vidunderlig fason. Med armarne korsade öfver bröstet stod han och besåg de försköninsar man gjort på teaklisten, (Forts. följer.)