Aftonbladet – 4 november 1850, sida 2

ro på en sidan förblindelse, tillpjordhet, elier blygsamhet, eller hvad det skall kallas. Djupt ditt bjeria är du nog stolt när du ser honom framträda, med eit utseende, en hillning, som — ja, som en högst ovanlig person — och stå och hålla ett tal, ett tal så roärkvärligt, att det kan försturmma hvem som helst. ställetalt du är surmulen och envis, så borde lu tacka Gud, och det är min tröst att du nog sör det i ditt sinne, fast du alitid vill vara värt emot andran Jag kan inte begripa kvar mina ytterkänsor ha tagit vägenn, murslade den gamla frun som länge letat i alla hörn af rummet och nu rsvann i sin singhammera Mea kopten följde efter. Han var nu i farten att tala och tyckte att han telide ganska bra. Kalie skall bli den störste man, fortfor hon derföre, i det han äflades att upplösa sin halsduk, hvars knut i all tysthet smugit sig bort i nacken, ej allenasi i deta tidehvarf stan kanske i alla tidehvarf. Det sade jag allid. Om du påminner dig, så har jag genska syfta, redan i hans barndom, förutspått något .ådant, och jag kan smickra raig med att högst äjlan bafva misstagit mig på menniskor. En sådan förbaskad knut mumilade ban i paenthess Kom hit skall jag bjelpa dig! sade frun i stället att svara på sin brors utgjutelser. .Se så! God natt nu, tillade hon vänligt. Jag är sömnig och längtar till ro,, och med en fryntig nick stängde hon dörren om sig. Kapten skakade suckande sitt hufvud. Hela hatten kastade ban sig oroligt af och an, och vär han somnade in, drömde han blott om tal och sockervatten i stora glas. Klockan var tio den andra förmiddsgen. Den srvakna kapten Stare hade redan i flere timmar gått klädd ech-Orolig samt väntat på sin syster, för det vigtiga hesöket hos hennes son. Om och omigen hade den beskedlige gubben sfvertänkt de välmenande och smickrande ord han skulle helsa bonom med. Än log han förnöjd, än mörknade hans panna och han ston-!