Aftonbladet – 4 november 1850, sida 2

ster skulle bryta tystnaden, och vandrat omkring henne med en hemlig önskan att bestraffa henne. En sådan galning, må du sägan, inföll pastorskan. Jag will fråga om det är sunåt förnuft i allt hvad han pratar. Du himmelens Gud, ett sådent spektakeil Jag skämdes kontant som en missdådere. Ganska säkert är det några epefåglar, som narrat honom till alit det der. Jag skall gå till. det olyckliga barnet ock säga honora sannisgen. Hör nu, Loviss!, afbröt kapten i modig ton. Gör dig icke sjelf till ett spektakel. För det att du och jag icke kunna rätt fatta hans tal, så är det väl ej ett bevis för dess odug ighet. Så grannt, så lördt och så pröktigt som det var, så kunde vi naturligtvis blott ana dess in nehåll. Men jag åtminstone är belåten dermed, jag bar alldeles nog af denna aning, och önskar min systerson lycka i sitt böga kall. Jag erkänner gerna att en ödmjuk rädsla intager mig då jag tänker på Kalle, och Gud vet om jag bar mod att möta bans ögon, de voro så fasliven bistra Då är du just en stackare, svarade den gamla frun helt Jugnt. Skuvile jag känna mig ödmjuk för det en galen studentpojke slår omkring sig med en hop prat utan vett och förnuft! Om hån kunde mågot verkligt, så vore han ej så angelägen att kasta öfver andra sin lärdom. Pojken är på villovägar och jag tyeker menniskorna gjorde bättre om de sade honom det, än att skratta åt honom och låta honom hållas... Men jag som är hans mor, jag skall åtminstone försöka att rycka upp honom och göra folk af honom igen, Jag vill hoppas att det skall lyckas. ,Syster Lovisals utropade kapten i menlös vrede. När bela verlden beundrar din son och hyllar bans snille: när kassör Björkgren säger att han är den största man på sin tid; när det samlar sig en stor sal full, pinfull med folk som öflas om platser för att höra bobom, då skulle du, du hans. köttsliga moder, vara den enda, som fördömde och belackade? Nej! kära syster, du får förlåta att jag ej kan