Aftonbladet – 4 november 1850, sida 1

Herr Charles gjorde en paus och log. En del sf publiken följde exemplet. Han är bra qvick hbkväln, utbrast herr Gränthals beundrarinnor, så godt som i örat på hans mor. Kassören kastade en trinmterande blick på henne och derefter en b-uadrande på talaren, som återtog: Dock!. äfven i våra tider nafva de biomstersmyckade sånggudinnorna några utvaria söner och döttrar. Ifrån Romas doftande myrtenlundar och saffranspurpråde skyar till Novazemblas evigt bleknande snö fläta deännu sina aromatiska kransar — än af den blyga, ångande Rosea Alba, 2f den splendida, guldskiftasde Amaryllis, eller d:n symboliska, allvarliga lagerns evigt grönskande blad. Poösiens småragdvingade seraf är ej en glebe adscriptus, eller en knigt of the post för oroliga, smutsiga tidsintressen. Den är och förbiifver fri som zefirens topasfärgade p pilior dApollo — ren som den prismatiska sostrålen — djup som Atlantiska hafvets he:rlighetsfulla våg, hvilken ömsom sköljer kaliifernas gamla stad, och apglosaxernas jord. På udsiversums sista dag skall poösien stå fika strålande och magnifik som i tidens moörgongryning; ty den lefver ett odödligt kf i det flammande djupet af nvarje Iefvande bröst. Lifsprinceipen och pcösien äro tvenne ijusac.e, underbara systrar — en lekande Vignerola och en gudaburen Vestal. — Jag! Här steg berr Charles fram och böjde ögonen mot taket. Jag, ett blygt barn af en himmelsk fader, lyssnar till dess erglaröst, berusad ef dess doftande rosenångors etheriska Badi. Ett bifallsmumiel hördes från flera damkotterier. Herr Charles Grönvtbal fortfor en styf timme att ösa ur sig denna fiod af lärdom och sublim poösi, allt till poösiens lof, som säkert biygdes öfver sin riddare. Sjelf var han dock lingt ifrån att hysa någon sådan tanke, och aflöägsnade sig med de rotfastsste illusioner om odödiig ära, representerad af en vårdslös och ädel hållning, som han sjelf uttryckte sig. Den nedslagna pastorskan, som fått mer än