Aftonbladet – 4 november 1850, sida 1

EN STOR MAN.9 Kassören, som abförde tåget, öppnade dörrn till salongen med en viss öfverlägsen och vigtig hemmastaddhet, som är ett ntmärkande och löjligt drag hos mängden af Stockholmsboer, hvilket synnerligast framträder då de dermed tro sig kunna imponera på fremlingar från landet. Vid dörrn öfverräckle en vaktmästare ett grannt tryckt program, hvsraf man inhemtade hurusom det mest lockande af hvad tidningarne utlofvat för denra afton, var uteslutet och ersatt med ett musiknummer af en aildedes: okänd talang. Det var en ovanlig lycka att vi, fastän så sent komna, kunnat få en så god plater, sede kassören till sina följeslagare, i det han slog sig ned bredvid dem på en bävk helt nära skådeplatsen för aftonens stora tilldragelser, der man nu endast såg eit bord, hvarpå ett ensligt glas med sockervatten presiderade. Ja, Gud ske lof hviskade kaptenen till svar på den anmärkning kassören gjort och fästade ögonen på de enda föremål som funnos på scenen. Hvad månde det bli sf detta glas? tänkte han, darrande af oro, då han en hel halftimma betraktat det. Han ville gerna frågat sin ledsagare derom i fall han vågat; men kauske gick det ej an ali göra en så obehörig fråga. Han rådfrågada i stället det granna programmet, Der stod: ,Chorea Macabri, tableau vivant efter Pieter Breughel; arrangerad af herr Charles Gränthols. Förvånad såg han åter på vattenglaset och skakade s:kta på hufvudet med ett hump Han kunde ej få det till någon tableau vivant. Medan han undrade derpå hörde han en gammal herre bakom sig yttra samma tvifvel som oroade honom sjeilf. Skall det der vara en tablezu vivant? Ja Gud vetl)-svarade småskrattande ett ungt fruntimmer. vid. hans sida. ,Det är troligen någon förändring af förändringen. Kanske herr Charles Gränthal också blir uteglömd. ) Sa A. B. Je 256.