Aftonbladet – 4 november 1850, sida 1

skar, med eit papper i handen och en Jikbjudares uppsyn, framträdde till det hemlighetsfulla bordet. Men ack! Var det väl samme Kalle Gröndat, som lefvat i den gode kaptenens minne? Nej! Det var herr Charles Gränthal. Den friska färzen var förbytt i en pussig gulblekhet, med en dyster och inbiten snstrykaving af svårt vid näsan och munnen, hvilket man vanligen finner hos skomakare. Det mörka håret hängde långt ned på ryggen, som en oordnad mshn, och reste sig deremot från pannan rätt upp i höjden som en offerlåga. Btt lirgt, svart skägg dode kikar och haka. Den litta groflemmade fisuren hade genom sin magerhet blifvit ännu mera muskulös och knutig. Han var på en gåag löjlg och hemsk, erhjudande den mest egna och obehegliga anblick man gerna kon tänka sig; och det tycktes som detta varit berr Chisrles Grunthals afsigt. Herre Gud! bur kan man ha kurase at komma fram för folk så der dan? sade pastorskan ozsngenämt öfverraskad. IHar då in gen menniska kunnat säga honom hur han ser ut? tillade hon med en ha!ft förebrående blick på kassören. Hvad är det då som felas? frågale denne nu i sin Ordning, orolipt mönstrande herr Gränthal. Men som hen ej fann något ovanligt på hans person, vände ban sig åter till den. gamla frun med en frågande min. Han är ju ett ordeaUigt spektakel, sade den bekymrade frun med en blandning af harm. och ledssad, under det hon gjorde flera små tecken och miner åt sin soa. Men denne märkte hvarken sia mor eller hennes miner. Om han bara fick ögonen på mig, så skulle han begripa mig och gå ut igenm Men hvad är det då? utbrast kassören frigt. Min Gud! Se på håret, och så är han ju ren i ansigtet och... Men kanske han skall öreställa nigon, afbröt fru Gröndal sig hastigt och pekade frågande på öfversta raden af pro srammet.