Aftonbladet – 4 november 1850, sida 1

Kaptenens bjerta darrade vid denna grymma: förmodan och han lysmade ifrigt. Nej bevars! svarade den garale herrn i en för herr Griaothal föga smickrande ton. När sådana här förändriogar inoträffa, så får man endast exa dubbol portion af herr Charles i stället. Iran uteblilver aldrig Pastorskan, som hört dessa anmärkviogar, sänkte sina ögon med en lit suck; men den gode kaptenen drog giad efter andan. Han var då säker att få höra sin så berömda systerson. ;Gud ske lof ati vi fingo så dråpliga platser, hviskade hån åter till sin nedslagna granne och öfverför med rädda blickar samlingen, då tvenne högst etegant klädda damer stannade vilrådiga och bebymrade framför honom, sökande en plats, Den goda kaptenen kucde ej uthärda deras utmanande och föraktliga blickar, hvilka han trodde enkom arrangerade för hans oaxrtighet alt sitta stilla. Han visste ej, den gode kaptenen, det hvar och er, som vill vara någo när gentilp, ständigt måste ha ett drag af le: nadsmätthet och menniskoförakt i sin uppsym och vid arblicken af hvarje främmande ansigte se ut som man funne det vedervärdigt. Kapten Stare härstemmade från djupaste Småland; han hade aldrig varit i Stockholm och förstod ej dess finesser. Således flög ban upp från sin plats och bugade sig djupt, i det ban med handen inbjöd de nykomna att silta. Med förvåning, att icke säga förakt för derna enfaldiga artighet och med ett ingalunda smickrande leende antogs tillbudet, och de båda damerna trängde med kraft in på pastorskan, hvilken dock i lugn och orubblighet kunde äfla med en fästningsmur. Kaptenen fann suckande, att han på ståeada ot skulle få bevista berrligheten; men olyckan stod ej att bjelpa och han måste fiona sig i sitt öde. Snart glörade han slut vid den förvinande och utomordentliga anblicken af sin systerson, som i svart frack och hvita hand