Aftonbladet – 2 november 1850, sida 1

oss för intet, efter ni ej vill taga emöt hvad vi kommit öfverens omp, sade hon vänligt. Tzck skall ni ha då. Tack och adjö ! och hon visade på dörrn. 1 Den gamle: berrn drog henne i sjalen och hostade med en orolig min. Men dessa vinkar voro förgäfves och under det stt de återtagna pengarna: slutligen mottogos och bäraren gick sin -väg, vände gubben sin uppmärksamhet och verksamhet åt annat båll. Hör jungfru lillap, sade han med artigt småleende till uppassetrskan, bar här icke varit någon ung herre och frågat efter kapten Stare och pastorskan Gröndal ifrån Småland ? Nej, det har jag icke bört.s En ung, mörklagd herre, liten till växten, något undersättsig, rödlett? fortfor kapten ait fråga med stigande ifver. En herre som beter Kalle Gröndal!? återtog han, då den förra frågan återigen besvarades med ett nejo och ett leende. Var beskedlig och skaffa oss friskt vattenn — afbröt nu den gamla frun midti sin reskamrats frågor — och uppasserskan försvaun. Men hur skall man förklara detta, att icke Kalle var vid ångbåten och icke heller härn, utropade den bekymrade kapten Stare, i det han med armarna i sidorna och uniformskappan till hälften afdragen, fixerade sin åhörarinna, för att i bennes ansigte upptäcka något spår af den oro, som plågade honom sjelf — men der fanns intet sådant spår. vÅh det blir väl förklaradt, om vi ge oss tid att väntar, svarade hon godmodigt, sittande sig i soffhörnet och började en systematisk revidering i sin stora pirat. Ja, det vore väl; men detta ser mörkt utn, mumlade kapten med en grubblande min. Det vore kanhända så godt att 328 genast ginge och sökte upp honom — eller bvad tror Gu, Lovisa?