Aftonbladet – 2 november 1850, sida 1

gubben i så bestämd ton att hans reskamrat ändtliger-måste ingå på hans åsigter och resa på sig Efter mycket fjesk af den gamle beskedlige hberrn och många onödiga ursäkter. som endast framkallade löje — efter några kraftiga och bestämda, anordningar af den bastanta frun, voro de båda resande på väg till sitt logis, åtföljde af en bärare belastad med skjäls kinskappräcken och det röda skrinet. Vid hvarje gathörn stannade den gamle herrn orolig och villrådig. Han suckade och hostade, han yttrade lifligt sina farhågor att man gått vilse eller var på väg att göra det. Han miste slutligen taga sitt parti och följa sin reskamrat, som med orubbliga och säkra steg vandrade i bärarens spår. Ändtligen stodo de utanför en port, hvars öfverskrift i stora bokstäfver visade den bekymrade gubben att hans ledsamma aningar varit grundlösa och att man gått alldeles rätt. En tung börda vältrades härigenom från hans beklämda bröst. Man steg in i förstugan och en liten uppasserska sprang förut en trappa upp, öppnade dörrn till tvenne små rum och bäraren satte ned sin börda. Pastorskan tog upp sin plånbok och räckte honom en sedel med en nick. Nej, mitt lilla fruntimmer, det der är alldeles för litet, pockade karlen med denna oförskämda ton, som tillhör Stockbolms pöbel. Jag tar icke emot en sådan lappristyfver, tillade han, skjutande ifrån sig sedeln. Nå så i Guds namn, säg hvad du skall ha då, min gosse Jåle, inföll den gamla herrn ängsligt och började ifrigt famla åt bröstfickan på sin rock. Han hejdades dock i sitt uppsåt af den beslutsamma frun, som med en skarp blick på bäraren helt trankilt stoppade sin sedel tillbaka i plånboken. Ja så, ni har då varit så beskedlig och bjelpt