Aftonbladet – 2 november 1850, sida 1

EN STOR MAN. Jo nermere de stode ved Dören, jo stoltere såa de ud. Tjenernes Tjeners Dreng der alltid gaar i Töfler, er naesten. ikke til åt see paa, saa stolt staaer han i Dören. ANDERSEN, Med ett par kraftiga skott, som återljödo från södra bergen, ilade ett af kanalångfartygen in i Riddarholmshamnen. Ångan rusade i en tjock sky bort öfver de båda ensamma träden, som stå utställda på stranden, likt ett par gamla trumpna vaktmästare, att emottaga de resande. Höstens skärpa vindar hade redan blekt deras grötia uniform och: gifvit dem ett melankoliskt utseende... man var i början af Oktober. På stranden trängdes eleganta och trasiga dagdrifvare om hvarandra. Oroliga gatpojkar :och hyrkuskar knuffades med väntande damer, hvilkas rörda välkomstminer och nyfikna blickar länge varit redo att ermottaga de ankomMande. Det var ett hvimmel af brokiga parasoller, hviftånde näsdukar, svängande köppar, blossande tigarrer, hästar, hundar, pigor, madammer, bärare. Man bråkade och fjeskade, mönstrade och bekikade, grät och skrattade, trampades och svor. Det var en äkta Stockholmssöen. Bland den skara, som väntade på stranden och den som befolkade sjelfva fartyget, vilja vi åtanna vid tvenne af de minst utmärkta och leganta af de sednare. På slutet af den gröna söffa som vår närmast de väntande åskådarne sötto de helt anspråkslöst och talades vid med denna låga, förtroliga och likgiltiga tona, som bevisar att mån hör tillsammans. f Den ena var en medelålders fru med en omisskännlig småländsk prögel i hela sin utstyrsel; men tillika en prägel af ordning, beslutsamhet och lugn. Om hela verlden sagt denna fru att-hentes kappa vår omodern och