Aftonbladet – 2 november 1850, sida 1

Men det kommer an på att vara de första, annars kanske man får... här afbröts han af en väldig knuff i ryggen som kastade honom så godt som i famnen på den trygga frun. Sätt dig ned så länge, sade pastorskan, visande på bänken, annars blir du knuffad. Vi komma ej ett grand fortare för det vi springa och skrika och låta trampa tårna af oss.p Den lilla gubben, för inquiet att sitta stilla och för höflig att fullborda sitt uppsåt att tränga sig fram, satte sig suckande på yttersta kanten af bänken, emellanåt sneglande på en stor skälskinnskappsäck och ett rödmåladt skrin, som syntes bland de öfriga sakerna på fördäck. nMens, började han åter, Kalle kan bli orolig och tro att vi icke komm2a.n Åh, det får han snart se, lugnade frun sin ängsliga reskamrat. Ja ja, det förstås,, afbröt denne, det förstås, men om någon skulle i villervallan taga våra saker för sina, då äro vi väl u!en, och åter var han färdig att begifva sig af, men hejdades genom en ny stöt i ryggen. Herre Gud så ledsamt cch oroande detta ärl klagade han i bekymrad ton och satte sig åter motvilligt ned på bänken, spanande med sträckt bals bland folket på stranden efter den omtalade Kalle. Jag är så ängslig att ingen det kan tro; men så mycket kan jag då åtminstone göra som att gifva honom ett tecken, ifall han är dern, till lade han, höjande armen och hviftande öfver sitt bufvud med en liten blårutig näsduk. Om det är dig någon tillfredsställelse, så kar du visst det göra, sade frun likgiltigt, unde: det hon ur sin stora, broderade pirat upptog öfverlefvorna af en kringla och förtärde den : godt mak. Se så, Gud vare lof! Nu är det då temligen tomt på fartyget och nu få vi ej dröj en enda minut längre, förklarade den orolig