Aftonbladet – 2 november 1850, sida 1

rennes hatt ett mirakel i sin sort, så skulle on ganska säkert ej det ringaste oroat sig derifver. Hon skulle helt lugnt svarat, som Cerl len tolfte då man underrättade honom att ban or vilse: Det vet jagx. Pastorskan Gröndal betraktade den stora stalen och det äflande folket med samma lugna och filosofiska blickar som hon betraktade sitt em Aplamiåla och sin egen person. Hon hade len djerfheten att finna Stockholm märkvärdigt endast derför att det var målet för hennes resa, och dess innebyggare voro i hennes ögon insenting annat än folk, som uträttade sina värf, hvilka på intet vis angingo henne. Med händerna korslagda i sitt knä satt hon försänkt i lugna och makliga tankar, alldeles ostörd af bullret och pratet omkring henne. Vid hennes sida sait en liten mager och Jjushårig gubbe i en högst tarflig drägt, hvilken dock tydde på militärståndet. Det oroliga och välvilliga uttrycket i hans simpla ansigte, der barnslig förnöjsamhet och mycken beskedlighet parades, gaf honom utseende af en underordnad i stället för en ledande person, och de frågande blickar han ofta kastade på den gamla fruns trankila fysionomi bekräftade ännu mera denna förmodan. Nu äro vi då frammel, sade han med ett förnöjdt leende, i det han lifligt reste sig vpp och knäppte igen sin grofva kappa, liksom för att med ens skynda bort, fastän landgången ännu ej var utlagd. Pastorskan nickade blott utan att röra sig ur stället eller öppna munnen. Vi skola väl taga reda på vira saker, och laga att vi få en karl som kan bära dem åt 0ss,, återtog den lilla gubben ifrigt och tog ett par steg framåt. Ja, det förstås. När vi väl hinna fram, så skola vi tänka derpi, svarade hon godmodigt och lugat.