Aftonbladet – 31 oktober 1850, sida 2

London äro centralpunkter för Sveriges liqvider med utlandet, så för exporten som importen, och det måste följaktligen förblifva af största vigt för i varje affärsman, att till sin kredits bsvarande och förlusters undrsikande kunna med säkerhet räkna på sins dispositioners framkomst till de resp. utländska orterna i rätter tid. Det kan då icke förefalla underligt, om man under nirvarande förhållandea med oro ser den årstid nalkas, då kommunikationen sjöledes i vanlig o:gning blir afbraten och den eljest stgängen öfver Danmark hotar ati blifva stängd, genom då i hertigdömena fortgående krigsoroligheterna. Det liter vil icke tinka sig att ej Regeringen, som här vid lag har egna vigtiga intressena att bevaka, redan varit betänkt på utvägar till en obehindrad och säker kommunikations underhållande med utlandet, antingen genom stationerande uader hela vintern i Ystad af såväl ängsåtar som seglande fartyg, för att efter omsitöndigheterna kunna begagna: till farten på Stralsund, eller ock, hvad bättre vore, genom tillvägabrir ande a? en serskild öfverenskommelsa emellan vårt rike, såsom neutral makt, och de båda krigförande partierna af den syftning, alt svenska posten alltid finge hafva en fri och osehindrad genomfart; — men det vore i hög grad önskeligt att regeriogen icke ville dröja med att lugna alimänheten genom ett offentligt tillkännagifvande, af hvad som uti den förevarande vigtiga frågan blifvit uillejordt och. baslutadt. — På kongl. teatern förekom i går för för sta gången skådespelet Rafael Sanzio; receita garen hr Dahiqvist hade att fägna sig åt fullt hus och lifligt bifall, af hvilket sednare mamsell Jacobson och fru Bergmansson äfven erhöllo sin del. — Stycket fremställer en täflan mellan ett par af den store konstaärens älskarianor om hans person; den enas kärlek är jordisk, anspråksfull, den andras himmelsk, uppoffrande — den sednaro segrande i och genom döden. Jemte detta känsiospel uppenbarar sig äfven intrigens, afundens spel med snillet — ett ömkligt spel, i sanning, men som vid ett tillfälle drifver konstnären, sårad i det innersta af sin själ och uppfylld af bat mot menniskorna, långt ifrån deras åsyn, in i vilda skogen, der han dock, lyckligare än en gång Timon af Athäön, föres till bättre tankar om caenskligheten genom bekantskapen med några röfvare. Härvid förekommer en ganska pittoresk skogsscen, likväl kanske mera egnad att uppfattas af en Salvator Rosas än Raffaellos crajong. Styckets sluttablå är poetiskt tänkt och skönt framställd; som den till någon del är beräknad att slå an genom sitt oförmodade framträdande, vilja vi tills vidare icke minska surprisen för blifvande åskådare genom att omtala dess beskaffenhet. Och hirmed äro i korihet styckets goda sidor angifna; vi kuana också nämna at dialogen mestadels är på vers och att der på sina ställen förekomma rågra goda ordlekar. Om styckets brister, till hvilka vi räkna dess stora öfverflöd på ord, blir det sedan tid att tala. Hrr Haserts och Martinis Soire i förgår var temligen fåtaligt besökt, troligen emedan programmet lät befara någon Mmonotoni, hvilken cckså riktigt iafann sig: kapellet var nemligen hindradt från att biträda, och någon medverkan från lyriska scenens artister kar, såsom man vet, ej erhållas utom vid konserter, som gifvas på Kgl. teatern. — Hr Hasert, som med mycken acklamation lit höra sig på fru Nissen-Salomans 2:dra konsert, fann nu mindre anklang med den Beethovenska sonaten (D moll), ehuru den tillhör Beethovens bästa pianokompositioner; orsaken var dels att solosonater egentligen icke äro på sin plats i kxonsertsalen, dels att hr H. spelade dei mera modern etydstyl, än med utirycket af den ljupsinniga poesi, som tillhör den. Ena något astare rytmisk hållning skulle ock mera bafva ifverensstämat med kompositionens allvar och värdighet. Samma anmärkningar kunna för ör igt göras inot de flesta panovirtuo:er, hvilka ällan träffa skillnaden mellan modern och klasisk styl, måhända oftare af en olämplig konssion mot publiken, än af bristsnde förmåga. ifven bör erinras att pisnot icke var otanigt väl jusieradt och, serdeles i de högre okaveroa, ej af kästa beskaffenhet: en oiigenhet, om äfven yttrade inflytende på effekten af len Chopinska valsen, hvilken desutom kunde itförts med något mera precision och i öfrigt cie var något serdeles lyckligt vel. De Kulakska salongstyckena: Octavetyd, la Gazelle ch Peres dd tcume, äro ej utan grazie, men ck något manierade; br H. tycktes på dem afva användt ett nitiskt studium och föredrog lem med mycken lätthet och elegsn:. Hans riljanta spel vann här mycket bifall, och den ista pjecen måsie gifvas da cepo. Hr Martini lät höra sig med 2:ne italienska avatinor af Bollini och Verdi, samt en aria af la!vy. Denne sångare, hvars vackra tenor ch lätthet att behandla den nyligen förvärfade honom mycket bifall, fann deinm afton indre sympati. I afseende på musikalisk inHligens återstår ock för hr M. ännu mycket tt förvärfva; dock torde den omisskänneliga disposition, som för tillfället besvärade boom, mest hafva bidragit till hans roindre lyckga exekution denna gång. Af en dilettant, hr Braun, hvars flöjtspel rean förr mottagils med bifall, hörde man en! ariationspjes öfver en svensk nationalmelodi, f hans egen komposition; de öfriga numren oro åtskilliga körer för mansröster, af Kreuter och Abt, utförde af amatörer. —U— NORGE. Från Christiania skrifves, alt koleran, med ndantag af några få fal!, endast hå Pit sig i!