Aftonbladet – 31 oktober 1850, sida 1

ill balfs öppnande dörren, å måste de vara ilokare än jag trott dem otm : Hvår är markisen? På den lilla gården.n Bra, bralv Jupiter tillslöt dörren. Doa Ramon de Vigueira, sora jag hade godt ilifälle att betrakta då han iskänkte madeira ir en med korgflätning omgifven bute!j, tiknåde icke i något fall sin jovialiska opkel, söm på ett så förekommande sitt hade tjenat rig såsom vägvisare. Han var en nan af omkring (0 år, med blek ånsigtsfärg, med svarta milda ögön, i bvilta det öfvervägande melankoliska uttrycket var blandadt med någotvildt och srymt; en fin rak näsa, fina, skorpt tecknade igonbryn, som i nästen rak Iinie voro dragna sfver ögonen; små, möt ändarte spetsigt utlöpande must:eher fu Ibord2de detta strängs, tämda, med dess skenbara lugn passionfuila ansigte. Det skulle icke bafva kommit på skam vid Cårl V:s eller Filip I:s hof. Hans smala läppar och rynkorna i pannan Käptydde på uw hilligbet och fasthet i beslut och på ett 0: tplånligt minne af tillfogade oföriätter oeh bevisade välgerninger: Sedan de första böfligHetsorden blifvit vexlde och Hen frågat Om sin onkels helsötillständ, sade ban till mig: Vi lefva hör sisom ulfvar, Cabellero! Jac är icke gift, har aldrig varit det och vill ieko heller någoxsin, gifta Mig. Här tillade han — peksnde på sina jagtoch Tiskredskaper, som ängde på värgen — hör ser ni hvad jag sy:setsätter och roar 1ig med, Med undantag a! Venus, Jopiter, , Pepito, Joln, markisen: och hertiginnan ser jag rästan inga andra lefvands varelser hela igenom, in skogens. djur: Enligt assimilationg!rgarne, hvarofta edra födsofer talo, borde jag egentligen hafva blifvit ett vildt djur under de sex år, som jag boti Fd , Ni