Aftonbladet – 29 oktober 1850, sida 2

Kongl. Teatern. Sistl. gårdag gafs Zigenerskan för en icke mångtalig, men animerad publik och gick i ullmänhet rätt berömvärdt. I detta hänseende nämna vi i första rummet m:!1 Berwald, hvilken äfven såsom Arlina visade prof på nya framsteg i sången, och vackra bemödanden om sådane äfven i aktionen. M:ll B. har alltid egt en sällsynt lätthet i angifvandet af de höga tonerna; de lägre, som förr varit något matta, hafva på sednare tiden kultiverats och betydligen vunnit i stadga och kraft. Afven uti lrillen, förut något stel och ej alldeles ren, utvecklar hon mycken velocitet; på half ton ir den ren, på hel deremot ännu något sväfvande, hvilket dock utan tvifvel snart jemväl skall förbättras. M:ll B. framropades under mycken acklamation efter operans slut. — Hr Strandberg hade, såsom sångare, förnämligast i sista aktens solopartier, åtskilliga lyckliga momenter och ännu flera i ensemblerna, hvari hans vackra stämma gjorde en ganska god verkan; i detta hänseende må isynnerhet nämnas terzetten i sista akten (med m:ll Berwald och br Walin), som öfverhufvud gick ganska väl. Kadenserna i duetten med mill B. (2:dra akten) hafva förr gått med bättre ensemble och böra äfven framdeles kunna det, så framt nemligen hr S. hemtar andan i rätta ögonblicket. I handlingen är, som man vet, den landsflyktige Thomas uts för minga äfventyr och borde väl kunna vänta sig något mera sympati af en så nära bundsförvandt, som hr Strandberg. — Hre Uddman fyller alltid sin plats väl, när han nemligen kommer på sin plats, hvilket vi i närvarande fall egentligen anse vara händelsen i de båda sista akterna, mindre deremot i den första, der rollen ej riktigt synes oss öfverensstämma med hr Uddmans individualitet. Kuplettkavatinan i 3:dje akten sjöng br U. med mycken sanning och hjertlighet, och erhöll derföre allmänt bifall; För öfrigt finner man hr U. aldrig utom rollen, den må anstå honom eller ej. — Zigenarhöfdingen är en bland hr Walins tacksammare partier, det han ock-genomför med energisk karakteristik. — Afven m:ll Fundin (Zigenardrottningen) utvecklar här en objektivitet i uppfattningen, som man ej alltid finner hos henne. För sitt föredrag af den vackra arian, som är ett bland operans mest regelbundna nummer, förtjenar hon beröm, eburu elt mindre starkt ackompagnement skulle tillåtit mera nyans i sången, och särskildt anmärka vi såsom ett lyckligt omen, att m:ll F:s intonation här var oklanderlig. Uti sista akten var detta ej så alldeles fallet, men man finner emellertid att olägenheten låter undvika sig. I det hela taget gjorde man sitt bästa denna afton; endast vissa momenter af handlingen, särdeles i första akten, skulle kunnat utföras med något mera fart och raskhet. Slutligen böra vi ej förbigå det briljanta violinsolot, som bildar sista entreakten, och af hr Randel utfördes så artistiskt, att han med knapp nöd undgick att gifva det da capo. —u— m— mu