Aftonbladet – 29 oktober 1850, sida 2

bufvudman för styrelsen i ett land, der ha? icke trott sig sjelf kunna qvarstanna. I början skrattade Montevideos invånare åt diktatorns förryckthet, men denne beredde sig att förvandla löjet i tårar. Så uppstod kriget emellan de begge staterna, det krig, som begyntes 1838 och räcker än. En gång i spetsen för styrelsen, understödde Ribeira den franska blockaden af alla krafter, men understöddes ock af franska styrelsen med penningar och manskap af den gemensamme fienden; och man kan antaga för gifvet att detta förbund satte Rosas i stor förlägenhet, och möjligen skulle kunnat bringa honom till eftergifvenhet för de europeiska anspråken, då general Mackau anlände 1840 och afslöt den traktat, som bär hans namn, genom hvilken Rosas nära nog störtande välde återupphjelptes och orientaliska republiken lemnades ensam att uthålla striden bäst den kunde, Striden fortsattes emellertid med omvexlande lycka, till 1842, då orientaliska armeen blef slagen i träffningen vid Arrayo Grande. Under denna mellantid hade en stor del af argentinska staterna, i förlitande på Frankrikes makt, rest fanan emot Rosas och mot honom fört ett krig, der allt hvad man kan kalla stort och hjeltemodigt blifvit uträttadt. Men deita krig, fördt med så olika krafter, hade icke medfört andra följder, än en tillvext i de argentinska fosterlandsvännernas martyrologi, bland den oöfverskådliga förteckningen öfver Rosas grymheter. När slaget vid Arrayo Grande var förloradt mot Rosas, öfversvämmade han Banda Oriental med en stor krigshär om 14,000 man. Till damm emot denna störtflod fanns ej mer än 600 soldater under general Medinas befäl och 1200 rekryter under general Pacheco y bes.