tatorn sjelf öppet bekände sig, utan med hans ännu dolda framtidspolitik. Ingen fånge visste hvarföre hån befann sig i fängelse; det var nog af att Rosas visste det. Och likasom brottet förblef okändt, blef domen förklarad onyttig; och för att ailtid skaffa plats åt morgondagens fångar, jemkades fångelsernas öfverfyllnad hvar natt efter utrymmet, medelst talrika arkebyseringar. Hela staden spratt upp ur sömnen vid larmet af dessa nattliga salvor, som decimerade den. Hvar morgon såg man polisens lik-åkare lugnt plåcka upp i sina kärror dem som lågo mördade på gatorna sedan den förflutna natten, och vid fängelserna pålassa de derstädes skjutna, samt bortföra allesammans till en stor grop, der de vräktes om hvarandra, utan att någon tilläts se efter om en anhörig eller vän fanns deribland, och ännu mindre att föranstalta någon begrafning. Likåkarne förkunnade sin ankomst genom rysligt skämt, som bragte hvar vandrare att sky deras möte och hvar husegare att stänga sin port och sina fönster. Man såg dem stundom medföra korgar med afhuggna hufvuden och ropa, på mångelskornas vis: Unitariska persikor! Hvem vill ha unitariska persikor ?) Snart sällade sig beräkningen till grymheten, konfiskationen till morden. Rosas insåg att en borgen för hans makt fanns i tillskapandet af fördelar, som voro 0skiljaktiga från bans egna. Han utpekade då en samhällsafdelnings rikedomar åt en annan, och sade: det der är ditt! Ifrån detta ögonblick störtades de förmögna i Buenos Ayres fullständigt, för att lemna plats åt de brådmogna och skändliga rikedomar, hvarmed Rosas vänner ännu skryta. Hvad ingen tyrann vågat drömma om — hvad som hvarken fallit Nero eller Domitianus in —