Aftonbladet – 28 oktober 1850, sida 1

kar en sjukling. Hon känner hans lynner bättre än någon annan, och de sidor på hviika han är svag för smicker. Hon söker vinna tid, hon ber, nästan alltid lyckas hon. Manoelita är kort sagdt slafvinna och drottning på samma gång. Hon bar uppsigten öfver hushållet och vårdar sin far; och anförtrodd alla hans diplomatiska hemligheter, är hon i sjelfva verket utrikesärendernas minister i Buenos Ayres. Det är ock på Manoelitas Antalias (soireer), som den främmande diplomaten har att börja sin bana hes Rosas. Donna Manella(Manoelita är bvardagsnamnet, som nu nera blott begagnas af hennes far) spelar der rollen af sin fars hänförda beundrarinna; hon spelar för öfrigt, utan att någon anar det, den roll som hennes far föreskrifvit; och med hela bebaget af en intagan le qvinna, en leende mun och ett par vackra ögon fångar hon den nykomne, huru försigtig diplomat han än må vars, snart så skickligt, att han efteråt icke utan stor svårighet reder sig ur nätet, i synnerhet som man sällan fäster någon politisk vigt vid en flicka eller de försäkringar man inför en sådan kan råka gifva om sina åsigter och afsigter. Kort sagdt: likasom Rosas är ett väsen för sig sjelf, som icke står i närmare förhållande till någon menniska i hela samhället, likaså är Manoelita en främling i midten af sin talrika omgifning, och tillbringar sina dagar som en eremit i sällskapslifvet, lika aflägsnad från männens kärlek, som qvinnornpas tillgifvenhet. Ack! Det arma barnet skulle nog kunna berätta huru olycklig hon är i sin enslighet, om hon icke nödgades dölja sina tårar så väl som sjelfva denna enslighet. Ro as har äfven ena son, vid namn Juan; men som saknar all betydelse i sin fars poliiska system. Det är en storvext, ung kar), ett eller två år yngre än Manoelita och föga känd ännu, om han någonsin blir det, för an