Aftonbladet – 28 oktober 1850, sida 1

Farväl till härnäst, herr general,, svarade Ovando. Man räknar icke på långt lif i sådana krig som våra.n Hen helsade Lopez och gick ut. Några minuter efteråt smattrade en gevärssalva omedelbart utanför. Lopez port, och förkunnade att öfverste Ovando ej var längre bland de dödliges antal. Vi öfvergå nu till Quiroga. Han så väl som Rosas, var från slätten. Han hade förut tjenat som sergeant bland spanska linietropparne. Återkommen till sin hembygd, Rioja, blandade han sig i statshvälfningen och kom i spetsen för staten; och sedan ban fått högsta makten i händerna, deltog han i republikens många partistrider och blef härigenom först bekant inom Amerika. Ett år sednare stod Quiroga i spetsen för hela det federala partiet. Aldrig har någon krigshöfding uppnått detsamma som han ges nom personlig tapperhet allenast; också blef hans blotta namn innan kort en makt, som motsvarade en krigshär. Under fältslagen-plägade han låcka omkring sig de största faror han kunde samla på en punkt, och när ban då, midt i stridshvimlet, upphöjde sitt bärskri och svängde det långa svärdet, som ;var: hans mest omtyckta vapen, gjorde de annars modigaste män bekantskap med rädslan. Quiroga var grym, eller snarare vild; men i bans vilda lynne fanns alltid någonting storartadt eller ädelsinnadt; det var lejonets vildhet, icke tigerns. Det hände en gång, att öfverste Ringle, en af bans värsta fiender, blef tillfångatagen och dödad. Den som dödat honom anmälde sig hos Quiroga, i förväntan på belöning för sin bragd. . Quiroga afhörde först hans rapport, och lät sedan genast skjuta honom. En annan ging hade två officerare vid det