Aftonbladet – 26 oktober 1850, sida 4

Till Allmänheten. Om man någonsin kan tillimpa det gamla uttrycket: Folkets röst är Guds röst är det då den ene, utan att eta af den andra, verkar för eft mål och, tydligare än ljest, känner sig stå under en högre inflytelse, ochi ysthet, osedd af hela verlden, nästan blyg öfver sin egen iandling, men ändå glad att kunna begå den, skyndar ill olyckliges räddning. Det är då folket som gär Guds: irenden. Det finnes i Stockholm ett äldre fruntimmer, dotter till n redan för längesedan afliden embetsman, som, i likhet ned de flesta sådane, efterlemnade sina barn i fattigdom. Ton kom således tidigt i behofvets hår.ta men nyttiga skola ;ch vann der, hvad många förgifves önska sig, ett gladt. nod, ett förnöjdt sinne förenadt med arbetslust och förnåza. Ilon ansåg sig således för rik, och hon hade rätt leri; ty den är rikast, som behöfver minst för att vara ycklig. Men hennes verksamhet inskränktes icke blott till att söra sig sjelf lugna dagar, tvärtom utsträckte hon den och blef snart i titen skala, men derför icke mindre välsignelserikt, en af desse, som uppsöka de sjuke, d3 ar-me, de örskjutne i deras kojor, för att trösta, hjelpa ocis hugsvala. Då hennes egna små besparingar ej förslogo, samlade bon gåfvor bland sina lyckligt lottade vänner och utdelade dem till sia fattiga, som ofta icke visste hvilket det goda fruntimret var, som tröstande sutit vid den sjukas sånz och skaffat barnen mat och kläver. Så verkade hon länge; men vän efter vän gick bort, dem ena familjen sprängdes efter den andra, hennes synförnåsa afto: och med detsamma utvägarne atthjelpa både sig sjelf och andra. Hon tröttnade dock icke, och dä hopplösheten någon gång vilie förmörka sinnet, upprepade hon hvad hon läst i sin barndom och som sedan alltjemnt varit hennes tröst: Allt det i viljen au menniskorna skola göra eder, det gören j ock demp. Ändilxen insjuknade bon i en häftg feber, bon sväfvade ge mellan iif och däd; men då hon vaknade ur feborsran och med sazsad blick åter ville skåda omkring sig — kuzde hon det ieke. Solen sken som förr; men hennes ä.son sågo dan icke mor -hona var bli Bl nå och fattig. Nu siter den ädla qvinnan i sict mörker, i armod, på grensen af cen hårdaste nöd, och vän ar — väntar hjelp; ty Allt det j viljoa att menniskorna sko:a göra eder, det gören j ock demp. Nu :r det eior ordninz, j ädle, som lika henne aldrig tröttnen ati bjolpa och trista — kommen med en skärf ull edor blinda syster, som utan eder miste försmäkta i slände. Der är den enkla berättelsen om någontiog mycket vanligt: es qrinna, hvars kela lefnad varit en kedja af försakelsar, och någo: änvu vanligare, som för alla sina möder på älderdom n icke eger mera qvar än ett lefvan: hopp, men ett hopp som icke sviker. Skrif en adress till allmänheten för den arma Blinda. — Du har tiget förr för en olycklig och lyckats, kanske det ku:do också nu gå val Sä skrifver till mig en än i dag. Jaz hade först tänkt alt afvisa kommissionen, ty saken talar för sig sjelf, och jag kan i alla händelser ej mera än omtala den enkla sanningen ; hvar och en kan detsamma : men då kom jag att tänka på, att nöden icke tål några uppskof, att den ej her tid att vänta på underhandlingar och långa öfverläggningar, och derför skrifver jag dessa rader, öfvertygad att ej ha gjort det förgäfves. De som vilja med en liten gåfva hjelpa den Blinda, torde i: sända den till Bokhandlaren magister Bagge, som benäget åtagit sig att mottaga medlen och i Aftonbladet redovisa så väl beloppet, som sättet för deras användande. 0. A. FRA da a bear Samt rg