Aftonbladet – 25 oktober 1850, sida 1

dens nomadiske zigenare. Oftast är han utan både hus och bem, ja fami!j: och hans mantel (oponehoc) — hans för tillfället begagnade häst— bans knif — bans fångsnara (slasso) med dess slungkulor (vbolas) utgör allt hvad han äger. Artigas fortfor att vara slåttens öfverbefälbafvares till allmän tillfredsstäflelse, lurendrejarnes undantagen, och han innehade samma vigtiga myndighet ännu när revolutionen utbröt 1810; en hvälfning som åsyftade och lyckades att tillintetgöra Spaniens välde i nya verlden. Den öörjades år 1840, i Buenos Ayres, och fulländades i Bolivia, genom slaget vid Ayacucho, år 1824. Anföraren för insurgenterna var sennor ÅAntonio Jose de Sucre; han hade 5000 man uns der sitt befål. Å Anförare för de från Spanien öfverförda härarne var don Jose de Laserna, Perus siste vicekonung; under honom stodo 11000 man. Insurgenterna ägde blott en kanon, och voro ej hälften så manstarka som deras moståndare; de saknade både krut, kulor och proviant; när spanjorerna tigade mot dem, väntade man ej annat än att de skulle gifva sig genast. Man anföll dem: de segrade. Det var insurgentgeneralen Alejo Cordova, som öppnade fältslaget i spetsen för 500 mean. Framåt! ropade han och satte sin batt på värjspetsen. ;I stormsteg eller vanliga ? frågade troppen. I segermarsch) svarade han. Spaniens krigare nödgades ströcka vapen, och befunno sig om aftonen såsom krigsfångar hos dem, som de om morgonen ansett på förhand för sina fångar. Artigas var en ibland de förste att helsa revolutionen som en befriarinna; ban hade trädt i spetsen för rörelsen på bygden. Men som han insåg att Pacheco var honom öfverlägsen i krigskonst, när fråga blef om ordnade fältslag, gjorde han Pscheco samma förslag, som denne fordom gjort i afseende på Artigas: han erbjid bonom befälet. Knappt var detta förslag antaget, då Pacheeo: föll i ett bakbåll, och infördes till Montevideo som krigsfånge.