Aftonbladet – 25 oktober 1850, sida 1

sennor Jorge långt ihärdigare och farligare fiender, och framförallt mer outrotliga, emedav dessas motstånd icke hvilade på hängifvenheten för en troslära, som hvar dag aftynade, utan på en egennytta, som växer oupphörligt. Dessa nya fiender voro Brasiliens lurendrejare. Prohibitifsystemet var öfverallt grunden för Spaniens handel. Mellan ,slättens befälhafvare, och lurendrejarne fördes derföre ett oupphörligt krig, medan de än med våld och än med list sökte insmyga sina tyger och sin tobak i Montevideo. Striden var äfven här på lif och död, långvarig och oförsonlig. Jorge Pacheco, en man med herku!isk styrka, jettelik vext, med en vaksamhet och outtröttlighet som saknar exempel, trodde sig ändtligen vara kommen så vida, att han väl icke kunde utrota lurendrejarne som han gjort med Charruerna — detta fanns omöjligt — men ändå afbålla dem från staden; då de belt oförmoladt åter syntes ännu djerfvare, verksammare och bättre samverkande än någonsin. De tycktes ledda af en enda man, lika kraftfull, oförskräckt och välberäknande, som Pacheco sjelf. Stättens öfverbefälbafvare, spridde sina spejare kring slätten, för att utforska orsaken till denna förändring. Alla återkommo med sam ma ord till gåtan: namnet Årtigas. Det tillhörde ena ung man, om tjugo till tjugofem år, modig som en forntida Spanjor, liflig som en Charrua, snabb som en Gaucho; om han icke bråddes på alla dessa: stammar till härkomsten, så gjorde han det dock till lynnet. Nu uppstod en underbar täflan i våld och list emellan den gamle öfverbefilhafvaren på slätten och den ung2 lurendrejaren; men denne var den yngre, i kraft ännu tillvexande; den förre var väl för ingen del ålderdomsbräcklig ännu, men kanhända något trött. I fyra år förföljde han Artigas, och slo: honom hvar gång hen påträffada honom; men Ariigas, ehuru till: bakaslagen, blef likväl icke fångad, och viszde sig åter degen derpå. Siadsbon tröttnade först vid denna rastlösa strid, och likt någon gam: