Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

Här hede brefvet blifvit afbrutet; det var ända hit ills skrifvet med sir Georges egendomliga prydlighet. Men nu stodo nästan oläsliga, och likasom nedkastade i stormande hast, ännu dessa ord: Lef väll — Jag var hos henne. Det är nu allt förbi! — Lef väll Mitt bjerta brister vid afskedet från dig! Lef väl! Hurra! Evigt din Georgex Detta slut, utan sammanhang med det föregående, förskröckie icke litet schweizaren. Den oordning som rådde i utropen, likasom i sjelfva den förvirrade handskriften, antydde en oväntad händelse. Fortonatus glömde hela brefvets innehåll för detta ställe. De mörkaste aningar hopade sig i hans själ. Och de tycktes mer än rättfärdigade derigenom, att en man sådan som George Down så beit och hållet förlorade denra lugna bållning och besinning, som en dödsstunds alla förskräckelser ej kunde frånrycka bonom. XLI SLUTET. Länge satt ban försjunken i obestämda öfverläggningar, med brefvet i handen och ögonen bäftade på de olycksfulla raderna. Hvarje enskildt ord sökte han att aftvinga den dol!a mening, som de sammanlagda ej uttryckte. Och hvart och ett blef för sig sje:l ett ångestskri eller förtvillansrop. Till och med det annas jublande hurra, som för uttydaren af det föregående kunde återkasta ett mildare ljus, tycktes biott utbreda en feberrodnad öfver de nödropandes bleka ansigten, eller vara ett utbrott af vansinne:s förskräckonde fröjd. Hen sprang upp från soffan, för att skynda till kaptenen och affordra honom en förklaring, då denne sjelf, med en belåten min visade sig i dörren. Nu kan jag höra er, sade br Smith, och af er göre mig underrättad kuru ni är tillfreds med qvarter och in. redning? Vi hafva satt till alla segel; vinden, soma vit utlöpsndet var fördömdt skral, är nu präktig. Tillåt mi nuv, sir, att först och främst ... . Jag ber er, herr kz2ptenn, afbröt honom Fortunatus, at framför allt gilva mig en förklaring ... Å nDet är just det jag villl föll honom kaptenen i talet Ni måste ursäkta mig, sir George Down hade gene ralen på sin sida, och jag gjorde båda till viljes. Ja kunde äfvenledes icke förr taga er omhkord på skeppet (emedan jag, vid min arma sjil, först i går klockan tio på , hatten fick veta att vi måste gå till segels. Och er fici j:g först, då ankaret skulle lättas, med godo eler onde föra till steppet. Afgör det således med er vän sir George !cch berätta mig hvad skämtet betyder?