Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

ionom gjorda erbjudande af landtmarskalksolatsen vid instundande riksdag, svarat afbö-f ande. (D. A.) ( — Vid nedrifning af en gammal byggnad il Ahla af Laholms socken i Hallands lin, hafvaj: iyligen blifvit funna 79 st. äldre silfvermynt, rån Wasa-konungarnes till Carl XI:s tid, hviiet fynd är kronan till inlösen hembjudet. — Flera tidningar hafva under de sednarej lagarna börjat resonera öfver ett förmodadt rykte, att riksdagen kunde komma att flyttas rån Stockholm, för den händelsen att koleran nitkommer, och sednast finne vi en artikel värö ver i Aftonposten för i går, som andrager itskilliga ganska giltiga skäl emot en sådan itgärd. Att ett löst tal om någonting dylikt kan uppstå i brist på något bättre att sysselsätta sig med, kan vara naturligt nog; men att någon anser nödigt att ingå i en bevisning om olämpligbeten af att flytta riksdagen kunnel si knoppt förstå, emedan det redan förutsätter! möjligheten af, att en sådan förflyttning kundejl på allvar komma i fråga. Visserligen har en ej ringa del af publiken lyckats uppskrämma hvarandra till ett slags panisk förskräckelse. och genom intrycket deraf på förhand bereda sinnena till den större mottaglighet för sjukdomen, som rädslan alltid åstadkommer; men i alia fall måste vi anse omöjligt, att denna rädsla skulle hafva tagit så öfverhanden äfven hos vederbörande, ait några planer i omför mälde afseende redan skulle vara å bane, att för den händelsen att koleran skulle, trotsande alla sperrningar, äfven härstädes yppas, göra sig till elt åtlöje inför hela Europa, genom ett försök att resa till en annan stad undan en sjukdor, som icke kunde hindras att komma efter äfven till Gefle eller Fahlun. Bland alla de pligter som tillhöra ett lands styrelse och representanter bör väl uppfyliandet af det kall som tillhör fäderneslandet, siå i det första rummet, och omfankan för egna personer först i det andra. Denna pligt måste för dem vara lika oeftergiflig, som soldatens att icke af lifrädsla öfvergifva sin post derföre att han ser den hotad af fiendtiiga kulor. Och om man i farans stund med skäl begär ansträngningar, mod och uppoffringar 2af den enskilde för den allmänna välfärden, hvad uppmuntran dertill skall det väl gifva, hved intryck skalle det göra på den stora massan, om det första drag hvarmed styrelse och re presentanter öppna utöfningen af den vigtigaste och högtidligaste hendiiog en nation kan utöfva, vore feghetens? Hvem påminner sig icke ännu sedan undervisningsåren hafva läst såsom ett af de skönaste bland de många exempel på storhet, som forntidens historia lemnat till föresyn för nu lefvande slägten, den händelsen när Rom intozs af Gailerna och senatens medleromar förblefvo qvarsittande på sina selle curulcs äfven då fienderne iaträngde i deras fårsamlingsrum och dödade dem? Hurudan skulle väl jemförelsen blifva för kommande generationer emellan dessa representanter och Svenska ständer som flytt af farhåga för koleran ? Detta är den synpunkt, hvarifrån vi anse ett rykte af förutnämnda beskaffenhet böra beraktas, utan allt behof att ingå i någon exeges af hvad grundlagen i thy fall stadgar, emedan vi anse det förra vara nog för att undanrödja all tanka på en riksdagsflyttning, om den mot förmodan ens skulle komma å bane. Om vi icke vilja förlora all framtida rättighet att tala om svenskt mannamod, så bör väl icke någonting komma i fråga, som kan förutsätta att svenska fo kets representanter skulle utgöra en samling ef krukor; en förutsättning hvartill åtmiastone förr ingen anledning funnits. AAA,