Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 1

Jag besvär dig om alt bringa grefvinnan min tacksägelse och milt farväl. Säg henne, att jag segrat och skall lefva i kärlek till henne. Säg henne att hon skall prisa mig lycklig som en död. Jag tänker redan nu på henne med ett lugn och en ömhet, såsom min hädsngångna själ en gång skall blicka tillbaka på henne. Ja, min George, jag känner lugn, jag känner tillfreds: ställelse inom mig och med mig. Blott det jordiska blöder ännu, när vissa minnen upprifva ett obotligt sår; mir själ har vunnit saligheten. Jag har drömt en vild, Jjul dröm, som jag blyges att ännu vara tvungen att sucka efter. Gör mig inga förebråelser, alt jag försmådde de förföriska planer, med hvilka du, mer än du kunde förmoda, smickrade min inbillningskraft. Det gafs ännu mången stund, då jag ville lösa dig från ditt löfte. Äfven ur dessa förslag talade blott din kärlek, och den talade till en svag dödlig — det kostade icke ringa våld att styra känslans makt och bevara segern åt mitt bättre jag. Men den är bevarad! Jag vågar se mig sjelf utan att rodna och min kärlek har förblilvit helig. Jag bar förlorat lyckan, mitt lifs enda lycka; men ära och samvete äro räddade! Jag sänder dig underrättelser från Gibraltar, från Liverpool, från Amerika. Jag skall stå i förbindelse med dig, tills min dödsstund nalkas. Men nu farväl! Farväl, min George! Farväl Beatrice! F, L.y Tidigt på morgonen efter det han skrifvit detta bref upprycktes han ur sin bästa sömn genom ett häftigt knackande på dörren. Man kallade bonom till skeppet och bad honom skynda. Det var ännu mörkt. Hans lagkloke värd och tvenne matroser inträdde med lanternor. Man unnade honom knappt tid att kasta sig i kläderna och sifva anvisning om brefvets riktiga afskickande. Matrosernas trängande häftighet förundrade och förtröt honom. Om er kapten beslutat att lemna hamnen i natt, hvarför Jät han inte kalla mig redan aftonen förut?, knotade Fortunatus. Detta liknar snarare en flykt än en afresa.n En af matroserna svarade, i det han förutsände en sraftig ed: Ni har slagit hufvudet på spiken, sir. Flykt är det och ingenting annat än flykt. Ja; vågar lif och själ på tt den fransyska flottan ligger för bamnen, och att kapenen ännu vilt undfly den. Tag inte på kappan, sir, jag vär den efter er, på det ni må kunna springa bättre. Fort, fort; skrek den andre. Då vi hals öfver hul