Aftonbladet – 22 oktober 1850, sida 1

Napoleon var ganska illa belåten; omsider utsändes hans adjutanter, företrädesvis Edgar Ney, hvilka anmodade öfverstarne att låta sina soldater vid defileringen ropa: vefven för presidenten. Härvid tilldrog sig bland annat att en öfverste frågade adjutanten om ban medförde någon order. Adjutanten svarade då, att det var endast en anmodan, hvarpå öfversten genmälte: I uniform och i spetsen för mitt regemente mott2ger jag endast order och bryr mig icke om andra påstötningar., Emellertid voro icke alla öfverstar af samma skrot och korn; utan befallningen åtlyddes flerestädes, så att presidenten Bonaparte blef belåten. Permanensutskottets ledamöter, som till stor idel bevistat revyn, sammanträdde då följande dagen och uttalade temligen oförstäldt sin harm mot regeringen och i synnerhet mot krigsministern, som låtit sådant passera och illa hållit sina ord. Man bildade en kommitt, som skulle författa en berättelse om hvad som tilldragit sig vid revyen, hvilken berättelse skul:e framläggas för den snart sammanträdande nationalförsamlingen. Krigsministern bevistade icke utskottets sammanträde den 11:te (dagen efter revyen); men alla utskottets medlemmar, utom två, voro närvarande. Diskussionen var både liflig och häftig. Förhandlingarne begynte med uppläsning af protokollet för den 7:de, hvilket var uppsatt af Lon Faucher. Radan här visade utskottet sitt fiendtliga sinnelag mot ministern. Interpellationerna mot krigsministern fann man alltför svagt återgifna och mana satte tre ledamöter vid Lon Fauchers sida för att omredigera protokollet. Härefter afgåfvo flera ledamöter sina yttranden om hvad som tilldragit sig vid revyn. I det hela förklarade de att truppernas hållning varit förträfflig; endast några sqvadroner hade följt sina officerares exempel och ropat: Lefve Napoleon! Lefve kejsaren! Man visste tillika, att krigsministern, trots sitt gifna löfte, icke. vidtagit något steg för att förhindra dylika rop. Diskussionen antog en allt mer och mer passionerad karakter, och fråga var till och med om aktion mot krigsministern. General Lamoriciere var en af dem som gick längst i opposition mot ministeren; han berättade bland annat, att medan man tilte, ja till och med uppmuntrade konstitutionsvidriga rop i imperialistisk anda, hade man för ett par dagar sedan dömt en invalid från Algerien till två års fängelse för att han ropat: Lefve den demokratiskt-sociala republiken! Nästan lika häftiga anfall vankades äfven från general Changarnier, som nu icke mer visade sin vanliga moderation. Lasteyrie, Monnet, Mornay, Mol och Berryer angrepo alla såväl ministern som presidenten Bonaparte, hvilken endast försvarades af Peupin och Heckeren. Presidenten Dupin lyckades slutligen lugna sinnena genom den anmärkning, att utskottet icke allenast borde vara vaksamt, utan äfven klokt. Först efter tre timmars debatter skiljdes man åt. Följande dagen den 12 dennes sammanträdde utskottet åter för att justera det protokoll, som en särskild kommittå fått i uppdrag att uppsätta. Härefter ajurnerade utskottet sig till den 17. Den 8 firades i Montmorency nära Paris en sorggudstjenst till minne af de sistlidet år på denna dag i Arad afrättade ungerska generalerna. Hela den i Paris sig uppebållande ungerska emigrationen bevistade denna gudstjenst, som hölls af den f. d. ungerska kultusministern biskop Horvath, assisterad af franska prester. Biskop Horvath var klädd i biskoplig skrud med staf och infula; franska regeringen hade gilfvit sin tillåtelse till sorggudstjenstens bållande. Under klockringning gingo 40 ungrare li procession till ky:kan, åtföljde af en märgd landra personer. Horvath höll sedan på ungerska språket en predikan, i hvilken ban uttalade den förhoppning, att det nu störtade frihetspartiet en gång skulle segra, om än många förödmjukelser återstode. Bland de närl varande märkte man f. d. ministern Szemere, Bukrovitz, f. d. sändebuden Teleky och J. AnIdassy, f. d. officerarne A. Teleky, Bangya, KaIroly m. fl. TYSKLAND. Preussiska regeringen har vid Erfurt samI mandragit en kår af 30,000 man, som står under furst Radziwills kommando. Regeringen har fastställt tidpunkten för preussiska truppers inryckande i Kassel, och det är lätt möjlligt, säger Co:respondens Bureauv att de preussiska trupperna besätta Hessen, före både bäljerska och andra fremmande trupper. En österTlrikisk, böjersk, wirtembergisk och sachsisk kollektivnot protesterar mot hvarje preussisk interveation i Kurhessen. U i en korrespondensartikel från Kassel föIlrekommer föliande redogörelse öfver de sed