Aftonbladet – 21 oktober 1850, sida 3

ett verk af vår kraft. Det förstorar vår aktning för oss sjelfve. Men hvad som tillfalier oss utan virt åtgörande, såsom almosor af ödet, ha vi ej att tacka oss sjdfv2 fö utan den blinda slumpen. Vi finna oss derigenom satta på samma linie med den oförtjentaste dagtjuf och den föraktligaste hasardspelare. Derföre är handtverkarens dagslön mera aktningsvärd och sätter honom hözsre än de tunnor guld, som lyckans skötebarn finner eller eröfrar under sömnen. Sir George skakade leende hufvudet och sade: Biste vän! jag vil visserligen icke gifva dig orätt Men huru skall man slutligen bära sig åt för att åter in föra dig i glädjens rike? En gång i lifvet gör Fortun: hvarje menniskobarn sitt besök. Kan man icke håla hennt qvar, så smyger hon sig åter ut genom fönstre!, likason hon smög in genom dörren. Må gols och guld gena fö mig vara en osäker krycka för sällheten; fattigdom, r ningeförlägenhet och brödbetymmer speia likväl i sannin; en dålig taffeloch dansmusik.n Jag vet i sjelfva verket icke, fortsatte Fortunatus om denna råa omsorg för lifvet: uppehälle och nödtorft som vi måste bära gemensamt med djuren, så helt och hållet afsigtslöst blifvit kastad på mens siskens lif. Den här dar sinzet och gör det mindre känsligt för månz sa olyckor hvaraf det annars utsslutand2 och djupare skulle piigas Den som är van vid storm och regn, frost och hetta, vc litet om den hosta eller snufva, hufvudclier tendvärk som den förk!emada2 redan kan hafva en sval a tondagg a: tacka för. Biott millionären i England föriä:es och dö af en plågande spleen; den faitige arbitaren känner ick denna agrundsande.n ålia dina ord, gode Fortunatus, vittna ä de sår, som d tt öde gaf dig och ej med bant hela. Vill du ännu blifva soldat ?, Jag faller iekte längre genera!en besvärlig för en an ställning. Han vet det redan., Återvänder du till Schwez? Det är det enda land i vår verldsiel, der jag, i bris f bättre, skulte vilja uppslå min hy Men jag söke ihet och frid. Mitt fidernesland: arande lycka ä en allvör ung planta. Hon har ä it slitför få röt ter. Första frost skall döda henns eller oförståndet åe upprycka henne, emedan hon planterats af en fremmand su högt on oter kund